Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En familj med många diagnoser: "Jag satt här och grinade i ett par månader"

Hon är mamma till barn med fler diagnoser än handens fem fingrar. AnnKatrin Noreliusson har med precision granskat varje millimeter i sin roll som förälder. – Ibland satt jag bara och grinade i en hög, säger hon.

Annons

Saker du får höra som förälder till barn med NPF

AnnKatrin sitter på den där energin, den som bara människor som kämpat och tagit sig vidare har. Familjen Noreliussons vardag var långt från vanlig när barnen var små. Den var brokigare.

Sonen Markus var åtta när han diagnostiserades med adhd, och strax därefter tvångsdiagnosen OCD och Tourettes. Diagnoser som alla är NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De som finns men inte syns, dolda funktionsnedsättningar.

Idag är hon klok och stark, men när barnen var små var det svårt att alltid stå stadigt.

Med diagnoserna kom en lättnad och en sorg. Tidigare hade AnnKatrin och hennes man Anders vänt ut och in på sig själva, ifrågasatt allt och funderat över vad de gjorde fel.

– Vi undrade ganska tidigt vad vi gjorde för fel. Funderade över hur jag ska ändra mig för att mina barn ska må bättre? Men då sa folk, det är ingen fara det kommer att bli bättre och det ordnar sig, du ska vara glad att han inte bara sitter i ett hörn, säger hon.

Men ibland hade hon varit överlycklig om Markus suttit i ett hörn, för det gjorde han aldrig. Han var livlig, överallt och ingenstans och när han blev missförstådd så uttryckte han det i ilska.

När diagnoserna kom kunde de äntligen sluta skuldbelägga sig själva och börja se Markus styrkor och svagheter. Hitta en vardag som passade honom, eftersom han inte kunde anpassas till alla andras.

Markus tog mycket av deras tid och uppmärksamhet, han behövde den. Men där i skuggan av lillebror fanns Martina. Hon med svårigheter som ingen riktigt upptäckt.

Läs även: Diagnoserna där killar är norm: ”Tjejer uppvisar inte adhd på det sättet som vi lärt oss"

– För det första så såg vi inte riktigt henne, vi hade fullt upp med lillebror. Så vi missade helt att hon inte kunde läsa förrän hon kom till BUP, barn och ungdomspsykiatrin, och då var hon elva.

Martina lyckades dölja för alla att hon inte kunde läsa, hon var ambitiös och gissade sig genom mattelektionerna. Hon var ett barn som alltid sprang, hjulade och hoppade, hon gick aldrig.

Under åren har hon samlat på sig mängder med kunskap. Nu hoppas hon kunna sprida den till andra.

När Martina började i skolan hände någonting, hon klagade på klumpen i magen och trodde i perioder att hon skulle dö av den. I efterhand förstår AnnKatrin att det var stressen som kom med att hon desperat försökte dölja sina svårigheter i skolan.

11 år gammal fick hon diagnosen ADD, men AnnKatrin misstänker att den blev fel och att Martina egentligen var en adhd diagnos och en depression.

Läs mer: "Måste jag hoppa framför tåget för att få hjälp?"

Att som mamma och pappa rodda ihop det när barnen inte hanterar livet som alla andra barn, ställer höga krav. Speciellt under vissa perioder. För funktionsnedsättningar växer inte bort, men det går att lära sig hantera dem.

Martina blommade ut på gymnasiet, hon fick den hjälp hon behövde. Idag mår hon bra och har ett välfungerande liv tack vare att hon lärt sig hantera sin diagnos. Hon lever efter tydliga riktlinjer och kan aldrig slarva med sömn, mat eller motion som vi andra ibland kan.

Gymnasiet för Markus blev ett fall, han föll ned i en svacka och blev en hemmasittare. Han gick knappt utanför ytterdörren på två år. Skrek och grät sig igenom vissa dagar.

En dag fick AnnKatrin nog, hon kände att hon var tvungen att slita isär deras allt för starka band. Markus var tvungen att flytta, för hon orkade inte mer.

Flytten gick oväntat bra, Markus trivdes och började må bättre. Han tog hand om sig själv och AnnKatrin och hennes man fick ro att landa.

Det var först då hon förstod, hur trött hon var. Kraftlösheten slog till och AnnKatrin blev ställd. Så kom smällen, Markus fick ännu större tvångssymptom som han inte kunde hantera. Han klarade inte av att vara själv, han bara låg och stirrade i taket.

Anders flyttade dit, plockade ut alla sina semesterdagar och bodde i tre veckor på sonens soffa. Fick honom att klä på sig och äta någonting. De blev tajtare än någonsin där och då. Tillsammans tog de sig igenom en kris som för många är svår att förstå.

Efter tre veckor flyttade de hem till AnnKatrin igen. Då brast det, allt som hon hållit uppe, all styrka.

– Jag satt hemma och grinade en stor del av den tiden. Jag tror att det handlade om att han flyttat och vi hade dragit isär och sedan brakade det ihop igen. Det klarade inte jag av, jag tog slut. Så jag satt här och grinade i ett par månader innan jag återhämtade mig igen.

Fram tills Markus var 15 år, hade de gått igenom närmare hundra möten. Tillsammans har AnnKatrin och Anders läst mängder av böcker som skrivits om diagnoserna som deras barn har. De har försökt göra allt för att de ska klara av att anpassa sig till världen utanför ytterdörren.

Idag mår både Markus och Martina bra, Anders och AnnKatrin är engagerade i olika organisationer för personeroch anhöriga med NPF. De vill hjälpa andra och AnnKatrin har startat företaget, Familjebalans. Där föreläser, hjälper och coachar hon andra som behöver höja kunskapen om NPF.

Vad är NPF, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning?

NPF är ett samlingsnamn för en rad olika funktionsnedsättningar. De vanligaste är ADHD, ASD/Aspergers syndrom och Tourettes syndrom. Diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har ett flertal diagnoser.

Mer läsning