Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veteranlastbilar glänste på Långnäs: "Det blinkas, vinkas och tutas när vi kommer åkandes"

Arton blänkande veteranlastbilar – och en knallgul gammal skolbuss. Klart att den improviserade utställningen längs Långnäsvägen i Bollnäs drog blickarna till sig.

Annons

Bakom de eleganta veteranfordonen ligger ett gäng entusiaster på årlig utflykt med sina eleganta hobbyfordon.

– Vi är en löst sammansatt grupp människor från hela landet med gamla lastbilar som gemensamt intresse, säger Stefan Andersson, bördig från Trollhättan och en av medlemmarna i det här gänget, efter ett lunchstopp på ångbåten Warpen.

Veteranlastbilar uppradade längs Långnäsvägen.

En gång om året strålar sällskapet samman någonstans i Sverige under ett antal dagar. Den här gången är det Högbo Bruk utanför Sandviken som är centralpunkten för träffen.

– Det är där vi har våra bilar uppställda i år, under de dagar vi ses. Sedan åker vi ut på utflykter i närområdet och idag blev det Bollnäs med omnejd, säger Stefan Andersson.

Stefan Andersson kör sin orangegröna Scania-Vabis med stolthet.

Att lastbilarna hänger med på utflykterna hör till undantagen, annars färdas sällskapet tillsammans i en buss av märket Scania-Vabis, årsmodell 1949.

– Alla sitter som ljus i den, för de minns de här bussarna från sin skoltid, säger Stefan Andersson och skrattar.

Hela entusiastgänget framför den gamla skolbussen av 1949 års modell.

Veteranbussen ägs, och körs, av Ingemar Rydh från Strängnäs. En chaufför som spelar en central roll för hela det här sällskapets existens:

– Ja, Ingemars buss är navet i allt det här. Där stoppar vi in 35 personer och det är punkt slut, den här träffen ska inte växa sig större än så utan vi håller det på den nivån, förklarar Stefan Andersson.

Ingemar Rydh, ägare och chaufför till den klassiska gamla skolbussen som transporterar hela sällskapet under dagsutflykterna.

Bollnäsbon Ingemar Bergqvist är en i sällskapet och den här dagen befinner han sig alltså på sin hemmaplan. För honom är de återkommande träffarna med veteranlastbilsgänget uppskattade höjdpunkter.

– Det har hållit i sig på något sätt, folk kommer varje år. Det är roligt så klart, säger han.

Läs också: Motorfantaster varvade ner i kvällssolen

När en karavan med veteranlastbilar i alla möjliga färger och en lysande gul gammal skolbuss åker drar ut på vägarna så väcker det uppmärksamhet, försäkrar Stefan Andersson:

– Det blinkas, vinkas och tutas när vi kommer åkandes. Det är roligt, alla blir liksom glada av att se oss.

Vad är grejen med gamla lastbilar?

– Jag brukar säga att vi renoverar och förvaltar verktygen som byggde upp välfärdssverige en gång i tiden. Tänk vilken historia som finns bakom de här bilarna, som vi har för skojs skull men som våra föräldrar och hela den generationen verkligen har suttit och jobbat och svettats i.

Snoddaståget fick åka

Om en lastbil kan ha en själ? Självklart, om du frågar Stefan Andersson.

– Alla de här bilarna har en själ, en speciell bakgrund. De är mer än bilar för oss, de är som gamla vänner. När vi ses pratar vi om vart de har rullat och vilka som har kört dem. Sånt kan vi sitta och prata hur länge som helst om.

Hur är de att köra?

– Ja, du får hela tiden feedback på allt du gör om man säger så. En modern lastbil växlar och bromsar själv, det enda du behöver göra att styra och det är snart på väg bort det också. Men i såna här veteranare är det väsen och skrammel som gäller. Gör du ett fel med växlarna så får du veta av det med en gång, det talar bilen om för dig. Och kör du i ett gupp i onödan så får du tillbaks det i baken. Såna grejer har de yngre som kör moderna lastbilar inte en aning om, säger Stefan Andersson och ler brett.

Läs också: Här är sommarens motorhändelser i Hälsingland

Hans egen lastbil är en Scania-Vabis som verkligen sticker ut med sina färger – orange och grön. Det är klassiska färger för alla gamla åkare, berättar han.

– Det var Sveriges åkeriförbund som 1965 kom överens om de här färgerna, alla åkare skulle lacka sina bilar så. Man hade stora utredningar, bland annat var försvaret inblandat, där man kom fram till att de här två komplementfärgerna var de som syntes bäst i alla sorters ljus och belysning. Det var ett trafiksäkerhetstänk alltså, redan på den tiden.

Stefan Andersson vid sin tidstypiskt lackerade Scania-Vabis.

Någon succé – vare sig bland allmänheten eller i branschen – blev dock aldrig de orangegröna bilarna.

– Nej, det var väldigt kontroversiellt och de flesta tyckte att det såg för jävligt ut. Men det är ju en intressant historia idag.

Stefan Andersson själv föll dock pladask för den udda färgkombon:

– Ja, jag såg ju de där bilarna som liten grabb och tyckte det var döfräckt, säger han och ser nöjd ut när han poserar vid sin tidsenligt – och trafiksäkert – lackerade gamla vän.

Läs också: Världsunika bilbyggen visades i Edsbyn

Mer läsning