Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träningen blev en väg in i samhället för Zarif

Att träna har alltid varit betydelsefullt för Zarif Mohammad. För sex år sedan tvingades han lämna Afghanistan och kom efter en tid till Sverige och Bollnäs. Här fungerade träningen både som läkedom efter flykten och ett sätt att komma in i det nya samhället.

Annons

På Sporthallen i Bollnäs jobbar 29-åriga Zarif Mohammad. Han leder gruppträningar på gymmet och simgrupper. Med energi och ett leende möter han deltagarna. Peppar dem och får dem att prestera och växa i aktiviteten.

Det är inget ovanligt med det. Men just den här instruktören har en speciell historia bakom sig. För sex år sedan flydde han från Afghanistan och kom till Sverige där han fick starta om sitt liv.

Då kunde han inte simma.

Zarif Mohammad är ledare för simgrupper och träningsinstruktör på Sporthallen i Bollnäs. Han flydde från Afghanistan till Sverige för sex år sedan.

Idrottat hade han däremot gjort sedan han var liten pojke. Zarif började tidigt med brottning.

– Min pappa var tränare. Brottning och kampsporter är populärt i Afghanistan. Det är lite av en kultur. När man träffas brukar man sätta i gång små matcher. Det är för att engagera de unga och de får vänja sig vid hur det är att tävla.

Zarif kommer från Maidan Wardak-provinsen, nära Kabul. Det är ett ganska stort område med mycket befolkning.

– Där bodde jag i ett hus med mina föräldrar och syskon, jag har tre bröder och tre systrar. Livsstilen är en annan i Afghanistan. Alla är nära och man träffas varje dag. Jag saknar den tiden, det känns mer ensamt nu.

Två cyklister efter en väg i öknen i Wardak-provinsen, Afghanistan. Bilden togs 2013.

Under 2008 och 2009 blev det allt mer oroligt i Wardak och området kontrollerades av talibanerna. Till sist kunde han inte stanna kvar.

– Jag flydde på grund av osäkerheten och kriget. Jag jobbade som tolk för ett utländskt företag och därför ansågs jag vara ett hot. Jag var i fara och var tvungen att lämna landet.

I sex månader färdades han från Asien till Europa och kom till sist till Sverige. Zarif vill inte berätta så mycket om den resan, mer än att det var en svår tid.

– Alla som flyr gör det med livsfara. Men vi har inget annat val. Man blir tvungen att lämna allt man har.

Det enda han tänkte om framtiden var att han ville till ett land som är fritt och utan krig. Han sökte ett liv i säkerhet. Det var under en tid i Grekland han fick veta mer om bland annat Sverige och bestämde sig för att åka hit.

De första människorna han mötte på Arlanda var de från Migrationsverket.

– Jag kände mig välkommen direkt och kände att här finns trygghet. Jag var trött och hade huvudvärk, jag hade inte ätit och var stressad efter resan. Det kanske är en liten sak att någon tar in en, låter en sitta ner, erbjuder medicin och något att äta, men för mig var det en stor känsla.

Träningen ger Zarif positiv energi. När han väntade på besked om uppehållstillstånd rörde han mycket på sig och var ute och sprang för att lätta på oron.

Efter ytterligare en tid kom Zarif till Bollnäs och tilldelades en lägenhet på Granberg tillsammans med tre andra män. Han tänkte en hel del på vad som skulle hända med honom, hur det var med familjen och han oroade sig för uppehållstillståndet. Han mådde bättre av att röra på sig.

– Pengarna räckte inte till att köpa träningskort, men springa kan man göra var som helst så jag försökte komma ut. Den fritiden var viktig. Jag tänkte att jag måste få ur mig den negativa energin, då funkar hjärnan bättre och du sover bättre.

Det var en jobbig och ängslig väntan på beskedet att han fick stanna i Sverige.

– När jag fick höra det blev jag jätteglad och tänkte att nu börjar livet på nytt. Jag ville lära mig språket och börja studera.

Efter några månader fick han börja på SFI. När Bollnäs simsällskap genom sitt samarbete med flyktingmottagningen kom dit och informerade om simkurser blev Zarif väldigt intresserad.

– I Afghanistan finns det inte så mycket vatten och de flesta som kommer hit kan inte simma. I Sverige är simningen betydelsefull.

Han anmälde till föreningen att han både ville gå nybörjarkurs och att han var intresserad av att själv bli ledare.

– Jag lärde mig simma och dyka och efter ett tag var jag inte var rädd längre. Efter en crawlkurs släppte det och jag kände mig van i vattnet.

Zarif gick ytterligare utbildningar i ledarskap och sedan började han ha grupper för nyanlända.

– Det var en bra start för mig, ett framsteg. Man måste visa att man kan och klarar saker och vill ta ansvar. Jag förstår också vad de går igenom med språket och att komma in i samhället.

Genom arbetsmarknadsenheten fick han jobba ett år på Sporthallen, i gymmet och simhallen. Efter det har han fortsatt som ledare på kvällstid. På dagarna arbetar Zarif på Work for you och hjälper nyanlända med språket, samhällsinformation och integration. Förutom hemlandets två officiella språk pashto och dari talar han svenska, engelska och urdu.

– Jag vill studera vidare, riktigt vad är svårt att veta. Jag är intresserad av träning, hälsa och att jobba med människor.

Två pojkar passerar en poliskontroll efter en väg som leder till Narkhdistriktet i Wardak-provinsen, Afghanistan. Bilden är från 2013.

Att leva i krig sätter spår. Redan innan talibanerna kom var det konflikter och inbördeskrig i Afghanistan mellan olika folkgrupper. Zarif berättar att han minns när han var liten och familjen bodde på landet. När de hörde flygplanen komma sprang alla för att gömma sig i ett skyddsrum de grävt under berget.

Erfarenheterna och upplevelserna är svåra, men Zarif känner att de också har gett honom ett bra självförtroende.

– Jag har de här minnena med mig, men tänker att nu har jag ett annat liv. Jag tänker positivt, att jag ska gå vidare, och funderar på hur jag ska nå mina mål. Det finns massor av möjligheter här och man måste njuta av dem annars blir det inte bra.

Läs också: Den långa flykten och Så fördelas Bollnäs statliga flyktingpengar

Mer läsning