Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När en pappa försvinner – Sara och Jazz gick i grupp för att sörja

Tvillingarna Sara och Jazz förlorade sin pappa när de var fem år gamla. Han hade problem med missbruk och mådde inte bra psykiskt. Även om familjen hela tiden varit öppna kring det som hände, fanns det känslor som var svåra att tolka för dem. Mycket lossnade när de gick i grupp med andra barn för att prata om sina upplevelser.

Annons

I ett rött radhus i Kilafors bor familjen Bydén. Det är tvillingarna Sara och Jazz, lillasyster Bobo, brorsan Jay Jj, mamma Ulrika och pappa Jay. Det finns äldre syskon också men de är så stora att de bor själva. Dessutom rymmer den här klanen många fler hjärtan; katterna som är flera stycken och av olika sorter och vänner som kommer och går som barn i huset.

Det fanns från början en till pappa för Sara och Jazz och deras äldre syskon, han som var med när de kom till. Men föräldrarna gick isär redan när tvillingarna var små.

– Jag minns inte när ni inte var separerade, säger Jazz och ser ut att tänka efter.

Läs också: Familjen levde dubbelliv: "Jag visste egentligen var problemet låg"

Pappan levde med missbruk och hade psykiska besvär. Det påverkade hans tillvaro mycket och han klarade inte av att ha barnen så ofta. Eftersom tvillingarna bara var några år begrep de inte att hans sätt att leva var annorlunda.

– Jag tänkte inte på det då, vi var för små för att förstå. Sedan har vi fått förklarat för oss varför han flyttade mycket och så, säger Jazz.

Jazz och Sara tillsammans med lillasyster Bobo och kompisen Kim Kinuka.

När Sara och Jazz var fem år gamla tog deras pappa sitt liv.

Plötsligt var han borta. Det är svårt att förstå vad döden innebär när man är barn. Att allting är så absolut.

– De behöver förstå att personen är borta och inte längre finns kvar. Jag har alltid pratat ärligt med barnen utifrån den ålder de är i, säger mamma Ulrika.

Det viktigaste är att barnen mår bra – det är Ulrikas utgångspunkt. Hon bortser från vad andra förväntar sig och har låtit de små prata när de haft behov av det, oavsett hur situationen sett ut.

– Vi har varit toköppna med varandra redan från början. Har barnen ställt frågor på Konsum om varför deras pappa dog så har jag tagit samtalet där. Jag har varit noga med att berätta vad som hände och hur det gick till, för att de inte skulle höra det av andra och då få bilder i huvudet.

Läs också: De får barnen att prata: "Handlar mycket om att bena ut känslor"

Trots att de pratade mycket om det jobbiga och barnen uttryckte allt från ilska till sorg efter förlusten av sin pappa, fanns det sådant kvar som stökade runt och gjorde ont inuti dem.

– Vi var inte så gamla när han dog, men tillräckligt för att komma ihåg honom. Vi var öppna med vad som hänt men jag kunde inte säga vad jag kände om det, förklarar Jazz.

Syskonkärlek.

Med tiden att de blev äldre kom nya reaktioner upp till ytan. Känslor och tankar som var svåra att tyda och jobbiga att bära.

– Jag var inte så ledsen för jag förstod inte så mycket av det som hänt, men sedan kom jag på att jag förlorat en förälder och att jag var arg och ledsen över det. Jag mådde dåligt i perioder och gick hem från skolan vissa dagar. Jag var arg och tyckte inte att det var så kul, jag satt ofta ensam i skolan, säger Sara.

Det var för ett par år sedan som en lärare berättade om samtalsverksamheten Barn i grupp. Det var Pernilla Sundén som numera är familjebehandlare och jobbar med barnstödgrupperna.

Först gick de en grupp tillsammans som handlade om att vara barn till föräldrar med missbruk eller psykiska problem. Där hade de lite svårt att känna igen sig eftersom de inte levde i den situationen längre. Deras pappa var ju död.

– Jag såg inte den bilden av honom att han var missbrukare, de andra var med om det i nutid, säger Sara.

Hon gick sedan i gruppen Barn i sorg och där lyckades hon reda ut mer.

– Jag har varit mest arg för att han tog livet av sig. Sedan har jag också tänkt på att det inte var mot oss utan för att han mådde dåligt. Det som är jobbigast är att jag inte kan träffa honom. Jag har inte chansen att lära känna honom även om jag vill.

Jazz, Jay, Ulrika, Jay Jj, kompisen Kim, Sara och längst fram Bobo.

Förutom sorgen efter pappa har de senaste åren för Jazz handlat mycket om identitet. Jazz föddes som flicka, men upplevde väldigt tidigt sig själv som pojke. Mycket av de funderingarna fick han hjälp att ventilera i en grupp om att vara tonåring.

– Där fick jag prata om i princip vad jag behövde prata om. Mycket om hur man kände om saker som finns i ens liv, kring puberteten och sådant som händer i skolan. Om varför man kan vara sur på skolan och om kompisrelationer, säger han.

Läs också: Bris märker av ökad psykisk ohälsa

De beskriver hur de nu tycker att de kan identifiera känslorna lite bättre och har perspektiv på vad som händer inuti och runt omkring dem. Deras råd till andra unga som mår dåligt är att se till att prata med någon.

– Det blir bättre till slut. Det är inte hela livet som du är ledsen, säger Jazz.

– Det händer mycket när man är i puberteten. Du känner att du mår dåligt, men det går att hålla ut för det blir bättre, säger Sara.

Mer läsning