Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Sluta fördumma oss som stannar kvar och kämpar för det viktiga

Annons

Jag är en av dem som stannade kvar. Kvar i småstaden, medan de flesta av mina kompisar flyttade bort för att plugga, se nåt annat och kanske bli nån annan.

Att ge sig iväg och bli en del av något större räknas oftast som det stora självförverkligandet. Det är då du växer och når nya nivåer och får insikter. Att vända blicken tillbaka kan kännas obekvämt.

”Jag skulle aldrig kunna bo där.”

”Det är så inskränkt.”

”Jag flyttar aldrig tillbaka. Aldrig.”

Det spelar ingen roll hur övertygande du beskriver meningsfullheten i din tillvaro på vischan. Du förblir som vakuumförpackad i stofil atmosfär.

Tills återvändarna flyttar tillbaka. Och upptäcker själva.

Det finns ju ändå ett ganska enkelt tankeled som skulle kunna förändra synen på oss bonnläppar: Har du utvecklats? Då kan du räkna med att de flesta av oss också har gjort det.

Så sluta fördumma mig för att jag bor på landsbygden!

Vi är många som har bott kvar på mindre orter och i småstäder – platser som med tiden har förändrats till mer öppna samhällen.

Vi har sett levande och vi har sett döda, precis som alla andra. Vi har gråtit, slagits verbalt och hatat de stora orättvisorna. Det har haft genomslagskraft på vår omgivning.

För vi är en stor grupp människor som levt på våra olika sätt och kämpat för saker som känts viktiga för oss. Fortsatt stå upp mot lumpna ideal, homofobi, vardagsrasism, nazism och kulturell uttorkning. Satt ner foten. Själva levt icke-normativa liv. Stått upp för nära och kära.

Här, på plats. Mitt i vardagen. Var eviga dag.

Vi har lagt fritid och semesterveckor på ideellt engagemang; ordnat festivaler, demonstrerat och stått upp för våra åsikter i diskussioner.

Vissa av oss går också varje morgon till jobbet med känslan att vi kan vara med och förändra världen, åtminstone en smula.

Till exempel många av oss journalister.

Just nu går det stora drevet mot lokaljournalistiken i vårt landskap. Det händer att den får samma stämpel som alla vi människor som bildar ”folket” på landsbygden.

Det enda vi sysslar med är jakt, bandy och skotrar. Och det vi skriver om är sagor om björnar.

Genom betraktarens öga vakuumförpackas vi åter i dålig atmosfär.

Det händer att det går hål på den där omslutande plasten och då blir innehållet snabbt gammalt, på riktigt. Köttet blir surt. Och det händer faktiskt att vi skriver om sådant också, inte i form av metaforer utan bokstavligen.

För det kan vara så att när en journalist som skriver för en av de största rikstidningarna får surt kött med sig hem från butiken så ringer hen lokaltidningen. Precis så skedde faktiskt en fredagskväll för ett antal år sedan, på en av redaktionerna i södra Hälsingland.

Det får mig att undra om inte vi alla är bonnläppar, egentligen? Bara det att vi ibland klär oss i storstadskostym.

* * *

Söderhamns-Kuriren, 8 december 2007.

Få koll på vad som händer i din närhet med vår nya app:

Här kan du ladda hem helahälsinglands iPhone-app.

Här kan du ladda hem helahälsinglands Android-App.

Har du redan appen? Då ska du uppdatera den i din telefon för att få alla nya funktioner!

Mer läsning

Annons