Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nostalgi är bland det värsta jag vet

Ge mig gärna 2050 nu genast, men aldrig 1950 tillbaka.

Annons

Nostalgi är bland det värsta jag vet. Varför? Därför att ingenting var bättre förr. Ingenting? Ingenting.

Inte för att allt är så himla bra nu heller. Jag är den siste att gå runt och älska min samtid. Men vi måste väl försöka röra oss framåt? Inte bakåt.

Nostalgi är själva motsatsen till framtidstro. Därför skrämmer den mig.

Det vore skönt om folk slutade tjata om en underbar tid då barnen hoppade i vattenpölar i stället för att stirra in i mobilen och den populäraste musiken gjordes av folk som inte knappade på datorn utan spelade RIKTIGA INSTRUMENT. Sorry, men jag klarar mig utmärkt utan elgitarr, näverlur och luta.

Visst, visst. Att ta en öl med en gammal vän man inte träffat på länge kan förstås vara trevligt. Och då rör sig samtalet nästan av sig självt bakåt i tiden.

Det finns något terapeutiskt i att bearbeta det förflutna. Bena ut varför saker blev som de blev. Eller i alla fall försöka förstå varför vi sitter här och dricker öl tillsammans.

Men sekunden efter att hen återigen börjar älta saker som hände på högstadiet sneglar jag mot dörren. Förlåt kompis men jag måste vidare. Sitt du kvar här och grunna över varför ditt liv peakade i årskurs åtta.

Samma sak med människor som idealiserar sin barndom. Jag förstår inte. Det var ju helt värdelöst att vara barn. Hela ens existens låg i händerna på i bästa fall överbeskyddande dårar som klädde en alldeles för varmt. I inte fullt lika bästa fall av någon som luktade sprit och började gråta av skäl man inte hade i närheten av tillräcklig livserfarenhet för att förstå.

Jag menar, ingen hindrar dig från att i vuxen ålder bygga kojor i skogen eller klättra i träd. Om det nu är det du längtar tillbaka till.

Folk hade inte fötterna på jorden och sunt bondförnuft förr i tiden. Tvärt om. De körde ut sina sopor i skogen eller sänkte dem i sjön. Industrier grävde hål i marken, dumpade sitt giftiga avfall och fyllde igen. Det var de asen som fuckade upp miljön för överskådlig framtid. Inte genmodifierad majs eller vad sociala mediekrigarna inbillar sig just i dag.

Möjligen var det enda som var bättre förr att det inte fanns sociala medier där folk kunde sitta hela dagarna och dela länkar till slappa artiklar om hur mycket bättre allt var förr.

”Du vet att du är född på 80-talet om du minns det här”.

Tack, det vet jag ändå. Och jag har försökt glömma den där smörjan sen dess.

En kollega berättar om en tid när 11-åringar rökte cigg och vuxna var fulla på jobbet.

”Man visste inte bättre på den tiden.”

Aha! Kanske är det det som är grejen? Att folk längtar tillbaka till en helt vansinnigt oansvarig tid där man inte oroade sig så mycket för konsekvenserna av sitt handlande? Det låter ju ganska skönt i och för sig. Men rent objektivt är det väl ändå svårt att argumentera för att det var särskilt bra?

Nä, vet ni vad. Ge mig odlat kött och robotar som kan göra allt som är tråkigt. Ge mig självkörande, flygande bilar och skor som snörar sig själv.

Ge mig gärna 2050 nu genast, men aldrig 1950 tillbaka.

Fler krönikor av Tobias Svensson:

"Jesus Kristus ain’t got shit on Harry Boy"

"När politiker pratar graffiti blir det riktigt kul"

"Rovdjursdebatten blev inte mycket till debatt"

"När politikerna hellre vill titta på bandy går det undan"

Mer läsning

Annons