Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag är förälder – därmed är jag uppfinnare

De infaller en gång om året. Ändå kommer de som en lika stor överraskning för en själv som paketen man överräcker till huvudpersonen tillsammans med den festliga morgon-mjölkchokladen i ottan. Barnens födelsedagar.

Annons

De kan vara hårda som ett skift i gruvan eller alldeles enastående underbara. Barnkalasen. Det beror på om man är vuxen och arrangör eller barn och gäst.

Att fira födelsedagen med kompisar är ju, helt seriöst, en viktig sak för de små. De själva pratar och drömmer om händelsen i månader i förväg och vi föräldrar vill inte vara sämre än att vi uppfyller alla önskemål. Nästan. I alla fall så gott det går och inom ekonomiskt rimliga gränser.

Så därför bearbetar också vi de där kalasen i sinnet bra nog mycket. Stressen drar sina kyliga fingrar runt ens strupe flera veckor innan datumet infaller.

Vilka ska vi bjuda? Får barnet ensamt bestämma det? Ska man bjuda alla på förskolan? (Och nej, jag lägger inte ut kalaskort i facken på förskolan, inbjudningarna sköts separat på fritiden.)

Och vad ska de små gästerna göra på detta väldigt viktiga konvent? Nästa stora fråga. Det är då som det stora skattjaktsplanerandet rullar in. (Och ja, jag har en fallenhet för omskrivningar av Monika Törnells riviga slinga om det stora vemodet, det är sjukt funktionellt.)

Hur mycket ska de jaga runt efter skatten? Räcker det med en vända till postlådan och tillbaka eller ska jag citera Sagan om ringen i ledtrådarna (eller håller det med citat från Monika Törnell här också?) och bygga ett brinnande öga bakom huset?

Sedan går vi över till fikat. Förtäring anpassad till alla småttingars kravspecifikationer.

Hur gör man en ståtlig och prinsesslik tårta utan mjölk, ägg, gelatin, vete och nötter? Där gav jag upp. Jag vill verkligen inte orsaka allergiska reaktioner och jag respekterar alla matinriktningar. Men jag har aldrig ens bakat en egen tårtbotten. Mosad banan och havremjöl, är det en fast grund att bygga på? Nja, lite klibbigt.

Och det visade sig att jag inte ens kunde få till en alternativ chokladpudding. Den blev – bokstavligen – en soppa.

Hur gick det tror ni? Kalaset blev faktiskt något av en succé. Trots att en tredjedel av gästflocken fick äta chokladsoppa och jordgubbar till fika.

Dotterns dröm om ett badkalas översattes till vattenkrig i trädgården och det gick också hem. På köpet fick jag köksgolvet blötlagt och rengjort.

Det var då det slog mig; Vi föräldrar är verkligen uppfinnare av rang.

Några dagar senare efterlyste en Facebook-vän idéer till ett barnkalas. Hastigt ändrade planer krävde riktigt snabba beslut och handling. På några minuter ror vi ihop ett program, med finfina idéer dessutom. Jag blev mäkta imponerad när personen i fråga efter någon timme redogjorde för innehållet: Skattjakt, dansstopp och "gissa antal legobitar i burken".

Ungarna kommer att älska även det där kalaset. Vad oroar vi oss egentligen för?

Fler krönikor:

Familjeleken har blivit gammal skåpmat

Brädspel med förvirrade – det är den triviala långsamhetens lov

Våga vårda din inre Bertil

Mer läsning

Annons