Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En minnesbild säger mer än tusen foton

Jag har äntligen gjort det. Det som jag tänkt göra så många gånger men som alltid skjutits upp på obestämd framtid. Om och om igen. Nu är det gjort. Men frågan är – till vilken nytta?

Annons

I åratal har jag haft mina gamla uttjänta datorer liggandes inne i en garderob där de bara samlat damm. I dem har halva mitt, och snudd på hela mina barns, liv i bilder legat och väntat på att bli beskådade. År efter år har jag tänkt att jag borde ta tag i att säkra upp den för mig värdefulla bildbanken innan datorerna havererar för gott.

Titta igenom dem. Kanske framkalla de finaste bilderna. Men det har alltid kommit någonting emellan. Alltid! Så de har legat kvar där som ett dåligt samvete.

Nu och då slår tanken mig vad jag skulle ta med mig ut från mitt hus om det började brinna, utöver min egen familj. Då dyker alltid de där dammiga datorerna upp som ett givet förstahandsval.

För saker som inte finns på bild har aldrig hänt. Eller?

Lite så känns det. Det fotograferas hejvilt överallt, kors och tvärs, hela tiden. Vad skulle hända om alla dessa bilder plötsligt raderades? Brann upp? Jag tror folk skulle få panik. Identitetskris. Inte minst jag.

Det obehagliga scenariot får mina tankar att spinna vidare till en monolog Peter Karlsson (ni vet, han med de Blå grodorna) drog en gång under en av sina föreställningar. Efter en period av hårt arbete och extremt mycket stress begav han sig ut på Djurgården i Stockholm för att ta en uppfriskande promenad och återfå ett lugn.

Där gick han omkring i lugnan ro, hörde fåglar kvittra, njöt av vårens dofter och lät vinden smeka håret. Plötsligt brast han ut: "Tänk vad vackert det är här. Här skulle man vara", för att sekunden efter inse: "Men vad fan... jag är ju redan här!".

Den berättelsen tycker jag speglar vår samtid extremt bra. Att leva i nuet är nämligen något många med mig är oerhört dåliga på.

Allt måste ständigt dokumenteras, gärna med ett extra brett leende och solsken i blick. Enbart för att andra ska se hur fint och bra vi har det.

Det gör mig lite skamsen att jag ändå känner en innerlig lättnad över att jag äntligen fått arslet ur vagnen och säkrat upp fotoarkivet av mitt förflutna. Inte för att kunna visa upp hur bra jag hade det då, utan mer som en slags personlig livförsäkring över svunnen tid, intalar jag mig själv.

Men om sanningen ska fram kommer jag antagligen inte titta på bilderna på åratal, eller kanske någonsin, igen. Trots deras nya säkra förvar. För det är ju precis så bilder fungerar. De tas, för att sen oftast aldrig mer ses på igen. Men det spelar liksom ingen roll. Så släpp kameran.

För i själva verket tas de bästa bilderna i huvudet. I ett ögonblick av närvaro.

Läs fler krönikor av Christian Massana

Det finns inga främlingar

Det är skillnad på folk och folk

Nu ska det smaka med lite feber och spya

På med handskarna och slå hen på käften

Det var inte alltid bättre förr

Jag håller aldrig tyst

Fråga mig så ljuger jag

Varför ta omvägen förbi Mars?

Mer läsning

Annons