Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det borde finnas en speciell plats i helvetet för personer som tar överpris på andrahandslägenheter

Låter rubriken arg? Det är den också. Bostadsmarknaden har länge varit i kris, men när jag nyligen på allvar fick uppleva överpriserna på Stockholms andrahandsmarknad var det något inom mig som brast .

Annons

Drömmen om ett boende i Stockholm till hösten känns plötsligt avlägen, skriver Ida Forsgren.

Kvinnan visar oss runt den lilla men nyrenoverade lägenheten i en förort till Stockholm. De två rummen är svala och tidsenliga med vita väggar och laserade trägolv.

– Men jag hyr verkligen inte ut till vem som helst. Jag har haft flera andra intresserade par här redan, säger kvinnan och tittar uppfordrande på oss.

Läs också: Bostadsbrist i Söderhamn

Min sambo och jag ger varandra en trevande blick samtidigt som jag känner en prestationsångest komma krypande. Drömmen om ett boende i Stockholm till hösten känns plötsligt avlägsen.

Sedan flytten från Hudiksvall till Uppsala efter gymnasiet har jag bott svart i studentkorridor, i kollektiv, som inneboende och i olika andrahandskonstellationer som varit mer eller mindre lyckade.

Det jag trodde var en avslappnad visning av potentiell andrahandslägenhet känns plötsligt som en casting. Som att kvinnan, likt tv-tävlingen Talang, när som helst kommer ta fram en röd och en grön knapp och antingen kommer trycka ”ÅKER UT”eller ”STANNAR KVAR” beroende på hur väl vi lyckas framhäva oss själva som ”bästa-mega-super-paret-som-är-djurfria-rökfria-och-aldrig-har-sönder-något-inte-ens-en-blomkruka”.

Läs mer: Kötiderna för hyresrätter ökar

Senare, på balkongen i söderläge, berättar kvinnan att hon äger flera lägenheter i området. Hon pekar på en balkong två lägenheter bort och konstaterar att hon köpt den med.

– Det har blivit som en hobby att medla lägenheter, jag är som en mäklare, säger hon lättsamt.

Det är någonstans här jag börjar bli förbannad.

Det jag trodde var en avslappnad visning av potentiell andrahandslägenhet känns plötsligt som en casting.

Att bostadsmarknaden i Sverige, och Stockholm i synnerhet, länge har varit i kris är inget nytt. Men där och då på balkongen blir det så glasklart hur mycket vissa människor drar nytta av den prekära bostadsbrist som råder.

”Desperata tider kräver desperata lösningar” som det heter. Och visst är det lätt att skylla på systemet och efterfrågan. Men var går egentligen ansvarsgränsen mellan system och individ?

Sedan jag och min sambo lade ut annonsen att vi söker andrahandsbostad i Stockholm har skambuden avlöst varandra på ett sätt jag aldrig tidigare skådat. ”Ni vill hyra lägenhet? Vad trevligt! Jag har en fin en och en halva, bara 14 000 kronor i månaden, på ett tre månaders-kontrakt”. Och alltid med samma uppmanande ton: ”Det är många som hör av sig, varför ska just ni få lägenheten?”

Och visst är det lätt att skylla på systemet och på efterfrågan. Men var går egentligen ansvarsgränsen mellan system och individ?

Till saken hör att jag verkligen inte är någon nybörjare. Sedan flytten från Hudiksvall till Uppsala efter gymnasiet har jag bott svart i studentkorridor, i kollektiv, som inneboende och i olika andrahandskonstellationer som varit mer eller mindre lyckade.

Läs mer: Klart för bostadsbygge i Hudiksvall

Men när jag tänker på mötet med kvinnan på balkongen känner jag en frustration som bottnar i något djupare än bostadskrisen. För när människor börjar hyra ut lägenheter till överpris som en hobby, är det mer än ett utnyttjande av desperata tider.

Det blir en fråga om maktspel, om klass och om socioekonomiska förutsättningar. Ett sätt att spela ut hyresgäster mot varandra och dra priserna till sin spets med motiveringen att det är marknaden det är fel på, inte ens individuella handlingar. I mina ögon är det inte bara osolidariskt, det är skamlöst.

Och det gör mig riktigt förbannad.

Mer läsning

Annons