Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett halvår efter de dubbla cancerbeskeden – Ulrika och Hans fortsätter kämpa mot dödsdomen

En dubbel mardröm. Så kan man beskriva det makarna Frisk från Undersvik har gått igenom. Först insjuknade Ulrika i bröstcancer, sedan Hans i bukspottkörtelcancer. I dag kämpar Hans för sitt liv på ett sjukhus i Tyskland.
– I Sverige säger läkarna att de inte kan göra mer, att vi måste acceptera att han kommer dö, säger Ulrika.

Annons

Sensommaren 2014 diagnostiserades Ulrika Frisk med svårartad bröstcancer. Ett och ett halvt år och otaliga sjukhustimmar senare var cancern bekämpad, och de planerade att fira livet och kärleken med en stor fest hemma i Undersvik.

Men i samma stund får Hans beskedet att han har pankreascancer, även känd som cancer i bukspottskörteln. Den stora festen i Undersvik blir inställd. Mardrömmen som de nyss sett sig komma levande ur greppar tag om dem med ny kraft.

Läs mer: Hans och Ulrikas dubbla mardröm – slåss mot cancer för andra gången

I dag, drygt ett halvår efter att vi träffade makarna Frisk första gången, kämpar Hans fortfarande mot sjukdomen med Ulrika vid sin sida.

När du sitter i vår sits och får ett halmstrå att hålla i, då håller du i det halmstrået ut av bara tusan.

Cancern har spridit sig från buken vidare till levern. Sedan förra måndagen befinner de sig på universitetssjukhuset i tyska staden Heidelberg, och genom intensivvård från världsledande experter fortsätter de kampen mot döden.

När vi når Ulrika över telefon berättar hon att Hans har opererats flera gånger och har en operation kvar.

I snart två veckors tid har Hans Frisk intensivvårdats på ett sjukhus i Tyskland med Ulrika vid sin sida.

– De har öppnat honom några gånger och tagit bort de skadade delarna där tumören suttit. Men när de skulle sätta tillbaka buken fick han en blodförgiftning. Då trodde vi att vi skulle förlora honom, säger Ulrika.

Enligt de tyska läkarna är den värsta faran nu över. Ulrika är medveten om att det fortfarande finns stora risker, men berättar att hon håller fast vid varje tecken på liv.

Läs också: Krönika: Första gången jag kom i kontakt med cancer var i lågstadiet

– Även om jag har stunder när allt svajar så jag nästan ramlar i golvet, så vet jag att han kommer fixa det här. Jag vet att han vill vara kvar. Ibland har han kunnat trycka min hand, det behövs inte mer för att man ska klara fem minuter till.

Det är ju det Hasse och jag kämpar för. Att få finnas kvar här för våra barn och barnbarn.

Innan beslutet att åka till Tyskland genomgick Hans sju cellgiftsbehandlingar i Sverige. Sedan orkade kroppen inte mer.

– Det enda vi hade att tillgå i Sverige var cellgifter. När det inte gick längre sa läkarna att vi måsta acceptera att han kommer dö, att det inte fanns mer behandling att erbjuda, punkt slut.

Men Ulrika och Hans ville inte ge upp hoppet. De fick kontakt med läkare Matthias Löhr på Karolinska Institutet, och frågade om de kunde vända sig till sjukhuset i Tyskland för experthjälp.

Mattias Löhr gav dem support och visade kliniska studier på hur cancern kan behandlas även när den har spridit sig. Ulrika beskriver hoppet som ”ett halmstrå att hålla fast sig vid”.

När vi träffade Ulrika och Hans Frisk förra gången hade de precis fått beskedet om Hans pankreascancer.

– När du sitter i vår sits och får ett halmstrå att hålla i, då håller du i det halmstrået ut av bara tusan. Men har du ingenting att hålla i utan bara får höra ”du ska dö”, då går du under.

Ulrika ifrågasätter starkt hur svensk sjukvård förhållit sig till Hans cancersjukdom.

Det enda vi hade att tillgå i Sverige var cellgifter. När det inte gick längre sa läkarna att vi måsta acceptera att han kommer dö.

– Det låter nog hårt när jag säger det här, men rent krasst så opererar de inte i Sverige så fort cancern spridit sig. Efter det är det bara cellgifter och sen dö. Samtidigt har de här nere i Tyskland behandlat spridd pankreascancer i flera år, säger Ulrika.

Hon fortsätter:

– Hade det inte varit så förbaskat stelbent i Sverige så hade Hasse och många andra med honom fått den här möjligheten hemma.

Ulrika och Hans Frisk vägrar ge upp kampen mot cancern.

Gunnar Öhlén är chefläkare på Karolinska Universitetssjukhuset. Han beklagar familjens svåra situation, men vill inte uttala sig i enskilda patientärenden.

– Sjukhuset har en mycket positiv inställning till etiskt godkända studier som främjar nya möjliga framgångsrika behandlingar. Just inom det här området pågår för närvarande inga kliniska studier vid Karolinska även om en ny studie är under planläggning, säger han.

Läs också: Läkarens varning: Näst mest dödliga cancern om 15 år

Men är det rimligt att säga till en cancerpatient att det inte finns mer behandling trots att medicinsk experthjälp är tillgänglig utomlands?

– Om det inte finns evidens i det nationella vårdprogrammet för att en operation kommer att hjälpa patienten, så genomförs den inte. Det finns hög komplikationsrisk med denna typ av stora operationer. Jag kan inte uttala mig om vilka vårdprogram som följs i andra länder.

Tillbaka i Tyskland säger Ulrika att hon inte tänker ge upp hoppet.

– Petar någon på en, då gråter man ju. Men samtidigt så är livet så kärt. Det är ju det Hasse och jag kämpar för. Att få finnas kvar här för våra barn och barnbarn. Annars hade vi kunnat ge upp för länge sedan.

FAKTA: Så kan du bidra

I Sverige samlar den oberoende ideella föreningen Svenska Sällskapet för Utveckling av Pankreatologi in pengar till forskning kring bukspottskörtelcancer.

För att stödja deras arbete kan du sätta in bidrag på deras konto i Tjustbygdens Sparbank: Clearing nr. 8422-8, konto 3 188 347-3.

Pengarna fördelas sedan vidare till forskningsprojekt, bland annat vid Karolinska Institutet.

Få koll på vad som händer i din närhet med vår nya app:

Här kan du ladda hem helahälsinglands iPhone-app.

Här kan du ladda hem helahälsinglands Android-App.

Har du redan appen? Då ska du uppdatera den i din telefon för att få alla nya funktioner!

Mer läsning