Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetsbördan blev för mycket – efter 23 år som lärare sade Annika upp sig

Efter 23 år som grundskollärare fick Annika Wengelin nog och satsade på sin ridskola i stället. Lärarnas ökade arbetsbörda och stressen den medförde hade gett henne sömnsvårigheter, magkatarr och en ständig känsla av att inte vara tillräckligt flexibel eller användbar.

Annons

Den stressiga arbetsmiljön blev till slut för mycket för Annika Wengelin, som efter en lång lärarkarriär tog beslutet att säga upp sig.

Ponnystallet i Lenninge är för tillfället tomt och städat, hästarna är ute och betar i hagen. Annika Wengelin slår sig ner vid ett bord utanför och kisar i solen.

– Ponnystallet började egentligen som en bisyssla medan jag jobbade som lärare. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så populärt, säger hon.

I dag driver Annika Wengelin stallet på heltid, där barn i åldern två till tolv år får rida på ponny- och islandshästar. Men hon har en lång lärarkarriär i ryggen. Från det att hon tog sin grundskoleexamen har hon arbetat i olika skolformer och vidareutbildat sig inom specialpedagogik, svenska som andraspråk och till montessorilärare.

När stressen var som värst hade Annika Wengelin sömnsvårigheter och magkatarr. – Jobbet var med mig tjugofyra timmar om dygnet, elever och föräldrar fanns alltid i tankarna, säger hon.

Annikas första jobb var i Tierp -93, en tid hon minns som väldigt bra.

– Vi var tre lärare på två klasser och stämningen var trevlig. Jag kände att jag hann med jobbet fast jag var ny och att det inte var för mycket möten och administration.

Och hur är att vara lärare i dag jämfört med då?

– Mycket stressigare. På Nyhamre skola där jag var innan jag sade upp mig stod fikarummet alltid tomt. Det fanns inte tid att ta rast, alla bara tog sin kaffekopp och gick tillbaka till arbetet, säger Annika Wengelin.

Arbetet med ponnystallet har gett Annika en nystart. – Nu sover jag gott om nätterna igen och är full av energi, säger hon.

Hon sade upp sig i januari 2016. Två månader innan hade hon sökt tjänstledigt för att ägna sig åt stallverksamheten, men fick inte ledigheten beviljad, berättar hon.

Och kanske var det ett medarbetarsamtal sent en fredagseftermiddag som verkligen blev droppen för Annika.

– Jag försökte säga att jag var för stressad och kände att det mottogs som att det var jättekonstigt. Som att jag inte var tillräckligt stresstålig och att det fanns andra som klarade arbetsbördan bättre. Jag gick därifrån gråtandes.

Annika Wengelin sade upp sig i januari 2016 efter ett medarbetarsamtal. –Jag försökte säga att jag var för stressad och kände att det mottogs som att det var jättekonstigt. Jag gick därifrån gråtandes, berättar hon.

Annika tillbringade helgen efter samtalet grubblandes på vad hon skulle göra istället.

– Jag tänkte: jag har ett stall. Kanske kan jag starta eget? Sedan tog jag beslutet och sade upp mig, jag hade inget val kändes det som. Men det var overkligt att skriva på papprena.

Under perioden när Annika var som mest stressad kände hon sig ständigt uppe i varv. Hon fick magkatarr och sömnproblem och hade inte tid för familj eller annat på fritiden.

– Jobbet var med mig tjugofyra timmar om dygnet, elever och föräldrar fanns alltid i tankarna, säger hon.

Vi reser oss från bordet utanför stallet och går bort mot hagen där hästarna betar. Hunden Penny springer före på stigen. Annika får frågan om hon saknar skolan. Hon funderar lite och säger sedan att när hon var inne i jobbet och stressen blev det vardag – en acceptans kring att "det är såhär det är".

I dag driver Annika Wengelin stallet på heltid, där barn i åldern två till tolv år får rida på ponny- och islandshästar.

– Men nu när jag har slutat så har jag till min förvåning insett att svaret är nej, jag saknar inte skolan utan är lättad över att ha lämnat den, säger hon. Och fortsätter:

– Nu kan jag jobba tolv timmar per dag och fortfarande må bra. Det hade jag aldrig klarat i skolvärlden. Nu sover jag gott om nätterna igen och är full av energi.

Annika är noga med att poängtera att det aldrig var eleverna eller kollegorna som var problemet, utan själva arbetsmiljön. När hon började på Nyhamre skola slogs hon av hur ambitiösa lärarna var och hur hårt de kämpande.

– Jag tänkte flera gånger "jag orkar inte det här". Men att vara sjuk fanns inte som alternativ, då skulle ju kollegorna få ännu större arbetsbelastning. För bristerna i skolan beror verkligen inte på lärarna, de försöker bara göra sitt jobb.

Mer läsning

Annons