Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna gör det mest privata offentligt: "Det är fruktansvärt läskigt"

En kritisk förlossning ledde till fem år långt mörker, ett kraschat giftermål och en dyrköpt livsinsikt. Men i dag möter Anna Alverhag livet med en stärkt självkänsla.

Annons

Under sommaren hänger fotoutställningen Den du inte ser i Lokomotivs lokaler, vid Lokstallarna i Bollnäs.

Utställningen skildrar en berättelse om det som många döljer genom klatschiga och tillrättalagda fasader. På väggarna hänger foton på glada träningsbilder i bjärt kontrast till tärande ätstörningar. Fina självporträtt ställs mot en tårfylld vardag.

Bilderna visar sådant som vi ibland anar eller tror oss veta hända bakom flödena på Facebook och Instagram.

Den här gången är det inget konstprojekt. Bilderna är äkta. Och visar det Anna Alverhag kämpat för att hålla hemligt.

– En del av mig vill plocka ner utställningen på en gång. Det är fruktansvärt läskigt för mig att visa det här. Jag har jobbat så hårt i flera år för att inte visa det, säger Anna Alverhag när vi ses i solen utanför Lokomotiv.

Här är en av bilderna från utställningen Den du inte ser, som låter betraktaren uppleva en annan del av Anna Alverhags liv. För fotot står Björn Liljegrääs.

Allt började för fem år sedan, när Anna var nära att dö tre gånger på en och samma vecka.

Första gången hennes liv var i fara var när hon födde sitt yngsta barn. Det blev en tung förlossning med svåra komplikationer. Anna förlorade stora mängder blod och blev de kommande dagarna nästan helt orörlig.

Andra gången hon nästan miste livet kom strax därpå. Fyra dagar efter förlossningen blev hennes tillstånd åter kritiskt.

– Jag hade så tunt och lite blod kvar efter förlossningen att mitt hjärta inte orkade med längre. Det slutade att slå. Jag dog. Jag såg mig själv uppifrån när de försökte få liv i mig, säger Anna Alverhag.

Sjukvårdarna lyckades stabilisera henne. Men nästa gång hon fick lämna sjukhuset, utmattad och tom, kom nästa utmaning. Då kändes det som att hon dog för tredje gången. Åtminstone själsligt.

– Jag satt i bilen på vägen hem från sjukhuset och fick ett enormt tryck över bröstet. Jag trodde att hjärtat var på väg att ge upp. Men jag sa ingenting. I stället förlikade jag mig med att mitt liv var slut – jag gav upp.

Anna Alverhag, som många är vana att se henne – glad och utåtriktad.

I efterhand har hon fått veta att det var en så kallad panikångestattack. Efter den dagen förändrades hennes liv.

Inombords hade den glada positiv Anna förvandlats till en spillra av sitt forna jag. Panikångesten gjorde henne både apatisk och rädd på samma gång. Hon isolerade och avskärmade sig från omvärlden.

– Jag var van att laga mat, amma och klappa hunden på samma gång. Men när jag blev sjuk kunde jag inte ens duscha utan instruktioner.

Rent medicinskt drabbades Anna av vad som kallas posttraumatiskt stressyndrom. Det kan drabba den som till exempel har varit med om en svår händelse som inneburit livsfara.

Symtomen kan vara ångest, obehag och andra psykiska problem – som i längden kan leda till att den drabbade isolerar sig från omvärlden. Eller värre.

För Anna gick det hela så långt att hon började fundera över självmord.

– Ett tag kändes det som att mina anhöriga skulle må och klara sig bättre utan mig, säger hon.

Det var inte bara nära vänner och bekanta som Anna flydde från. Familjen, barnen och hennes dåvarande sambo påverkades starkt också av hennes sjukdomstillstånd.

– Jag minns nästan ingenting av första tiden med mitt yngsta barn. Jag har fina band till alla mina barn, men under den värsta tiden så känns det som att jag inte levt med dem – utan i min egen avskärmade värld.

Musik och konserter blev en tillflykt för Anna Alverhag, och något som hjälpte henne att komma tillbaka.

Det är inte förrän sista åren det vänt, berättar Anna. Nu har hon börjat förlika sig med allt som skett. Att livet ser ut så här nu och att det antagligen aldrig kommer att bli sig likt igen.

– Det har varit en resa där jag har blivit tvungen att skala av mig huden och stå helt naken. Det har varit en lång process med mycket skam. Samtidigt har det i längden gjort mig mottaglig för kärlek och livet. I efterhand kan jag tycka att det är något vackert över det.

– Jag är inte den jag var förr, men jag har blivit något väldigt bra ändå.

I dag har hon tagit sig upp från botten. Men det krävdes hårt eget arbete. Enligt Anna fungerar det inte att boka en tid hos en psykolog och förvänta sig att allt ska lösa sig genom några timmars terapi.

– Att ha posttraumatiskt stressyndrom är som att sitta på ett fönsterbräde med ryggen mot fönstren, på tredje våningen, och sedan luta sig bakåt och upptäcka att fönstret öppnats och du håller på att falla. Den känslan, av att ha hjärtat i halsgropen, fanns hos mig hela tiden.

Glada själfporträtt på nätet visar inte hela bilden. Ibland finns ett mörker bakom datorskärmen. Foto: Björn Liljegrääs.

Fotoutställningen om hennes svåra år har varit ett sätt för Anna att bearbeta upplevelserna.

– Det här är min livsberättelse. Jag hoppas att den kan öka förståelsen för personer som inte mår bra. Att folk som ser den blir mer ödmjuk, för alla kan råka ut för en händelse som raserar deras värld.

Samtidigt hoppas hon att bilderna kan hjälpa andra, som har upplevt liknande saker själv – eller helt enkelt vill få en inblick i livet bakom tillrättalagda bilder på sociala medier.

– Jag hoppas de som mår dåligt kan se att det finns en möjlighet att vända på det, även om det är tungt väldigt länge.

Reaktionerna på hennes självutlämnande bilder har inte låtit sig vänta.

– Jag har mött många tårfyllda ögon, från personer som sagt att de känner igen sig. Många tycker att det är modigt, säger Anna Alverhag.

Mer läsning