Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Varför lyckas vi inte göra något åt självmorden?

Inte på 30 år har självmordstalen varit så höga i USA. Alltfler amerikaner tar livet av sig och självmorden ökar allra mest bland vita, medelålders amerikaner. En signal om starkt själsligt lidande hos en grupp vars självmordstal legat stilla eller till och med minskat alltsedan femtiotalet, konstaterar New York Times.

Mer av Berglöf: Folkdomstolar på Facebook hotar rättsstaten

Fattigdom, hopplöshet, psykisk ohälsa. Krossade förväntningar på vad livet skulle bli och vad livet blev. Det är den korta och nedslående sammanfattningen av vad forskarna tror ligger bakom den amerikanska ökningen. Och annat, förstås. Jag läser om självmordskluster – det är så det kallas när flera människor inom samma område eller krets tar livet av sig i anslutning till varandra – på en högstadieskola i kaliforniska Silicon Valley, där förväntningarna i stället verkar vara så höga att tonåringar tar livet av sig redan innan de ens börjat leva.

I Sverige är självmord i dag den främsta dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Fler än 1 500 människor – kvinnor och män – tog sitt liv förra året. Fyra om dagen. Fyra om dagen? Det är ju inte klokt. Varje år tar ungefär 40-50 svenska ungdomar under 20 år sitt liv.

Pojkarna, som lite förenklat oftare håller sina känslor för sig själva och också oftare lyckas genomföra ett självmord, leder ligan. Det är till och med dubbelt så vanligt att unga män tar sitt liv jämfört med unga kvinnor. Under lång tid har antalet självmord i Sverige minskat. Ungdomssiffrorna är dock de enda där man inte kan se någon minskning.

Svenska barn och ungdomar tar i lika stor utsträckning sitt liv i dag som 1979, året då jag föddes. Parallellt har självmordsförsöken ökat kraftigt, andra självdestruktiva handlingar likaså.

Mer av Berglöf: Efterlyser fler roliga politiker som behärskar talekonst

Vad är det som händer? Varför lyckas vi inte göra något åt det? Ju mer jag läser desto mer uppgiven blir jag över bristen på svar och konkreta saker att göra. På webben för Karolinska Institutets suicidforskning hittar jag till slut åtminstone något: en att göra-lista, som jag tänkte låna till den här krönikan och som jag tycker alla borde läsa och följa.

Särskilt ni som har tonårsbarn eller ni som på något sätt lever nära psykisk ohälsa. Skriv ut den, sätt upp den på kylskåpet, ha den med dig. Och kom ihåg pojkarna, de tysta.

• Ta dig alltid tid att lyssna när den unge vill tala, även om det är mitt i natten eller då du egentligen inte har tid.

• Bekräfta att det är viktigt att tala om hur man mår.

• Förringa inte den unga personens känslor genom att säga att "sådär känner många".

• Var inte rädd för att tala öppet om svåra känslor och erfarenheter.

• Ta ungdomars depressiva symptom på allvar.

• Främja en god kontakt mellan föräldrar och skola.

•Skolpersonal: visa att ni bryr er om de unga genom att ta reda på varför de skolkar och genom att ta er tid att tala med dem som uppvisar tecken på att må dåligt.