Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Kommersialismens negativa verkningar

När man diskuterar kulturpolitik i Sverige får man lätt intrycket att kulturpolitiken alltid har funnits, så cementerad är bilden av det kulturpolitiska system vi har i dag.

Denna bild förstärks givetvis av att de som arbetar inom den politiskt finansierade kultursektorn månar om det rådande systemets bevarande och varje försök till förändring möts av högljudda protester från uppburna personer med plattformar i offentligheten.

Den förstärks även av det faktum att de enda som bemödat sig med att sätta sig in i hur den kulturpolitiska snårskogen är beskaffad är de som är verksamma inom detsamma och därför har ett direkt incitament att bevara den rådande ordningen. Kulturpolitiken är alldeles för teknokratisk för att någon som inte är direkt beroende av densamma skulle orka ta sig tiden att sätta sig in i dess infrastruktur. Detta förhållande skapar en påtaglig obalans mellan systemets försvarare och dess kritiker, som nästan uteslutande står på utsidan.

Men om kulturpolitiken kan verka vara uråldrig så är den i själva verket en högst modern företeelse. Dagens kulturpolitiska system utformades huvudsakligen i och med den stora reformen 1974, och alla förändringar sedan dess har i princip varit kosmetiska. Sjuttiotalets kulturpolitik var i sin tur ett led i den kraftiga expansion av offentlig sektor som påbörjades under Tage Erlanders regeringstid och fullföljdes av Olof Palme.

Samtliga samhällsområden skulle inkorporeras i den offentliga sektorn. Apoteksväsendet, som fungerat väl i privat regi sedan medeltiden, monopoliserades. Till och med restauranger drevs i det offentligas regi eftersom ofördelaktiga konkurrensregler under motbokstiden slagit ut stora delar av den privata restaurangbranschen. Även kulturlivet underkastades denna utveckling.

Medan det kraftigt ökande skattetrycket undergrävde möjligheterna till privat finansiering av kultur (vilken möjliggjort den kulturella blomstring som Sverige upplevde runt förra sekelskiftet) expanderades det offentligas åtaganden. En rad nya kulturinstitutioner etablerades och det offentligas ekonomiska bidrag till det så kallat fria kulturlivet ökade.

I enlighet med den statsindividualistiska ideologins credo skulle kulturarbetarna befrias från beroendet av den kräsna publiken för att i stället enbart vara beroende av staten. Att en mångfald av finansieringskällor ersattes av en enda bekymrade inte många av dem som gladdes av det plötsliga guldregnet. På så sätt kunde den politiska makten köpa den konstnärliga elitens lojalitet, en lojalitet som stått sig genom årtiondena. Den kultur som skulle granska och kritisera makten gjorde sig villigt till dess lydiga redskap.

Att den politiska makten köper kulturlivets lojalitet är ingenting nytt. Genom historien är det snarare regel än undantag, från de medeltida kungahusen, via Italiens renässansfurstar, tyska kurfurstar och Habsburgarnas Wien. I Sverige räknas Gustav III som den stora kulturkonungen, vars generösa finansiering av kulturlivet sammanfaller med införandet av politiskt envälde. I modern tid har den mest offensiva och påkostade kulturpolitiken utövats i de totalitära samhällena: i Hitlers Tyskland och i diktaturerna bakom järnridån. Många var de kulturarbetare som villigt gjorde sig till diktaturernas redskap för att komma i åtnjutande av köttgrytorna.

Ett verkligt fritt kulturliv uppstod först i och med marknadsekonomins genombrott. När borgerskapet från senmedeltiden och framåt växte sig starkare uppstod en ny och köpstark grupp som kunde konkurrera med adeln, kyrkan och kungahusen om att vara kulturmecenater. Det holländska måleriets guldålder på 1600-talet var en direkt konsekvens av den blomstrande marknadsekonomin.

I Konstens regler beskriver Pierre Bourdieu hur massmarknaden för litteratur under artonhundratalet möjliggjorde för författare att leva på en bredare publik, vilket gjorde att man varken behövde anpassa sig till den politiska makten eller till det bigotta borgerskapets ideal. Den förste författare som lyckades med detta var Emile Zola, men många fler skulle komma att följa i hans spår. Det är först när en kulturutövare inte är ensidigt beroende av en enda finansiär som man kan tala om verklig frihet.

I ljuset av detta ligger det en bister ironi i att det av vänstern mest omhuldade av de kulturpolitiska mål som fastslogs i 1974 års proposition handlade om att kulturpolitiken skulle motverka kommersialismens negativa verkningar.