Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fyra industriepoker avslöjade: Arkeologerna överraskades i Njutånger

Som arkeolog har du en bra uppfattning om vad du kan vänta dig vid undersökningen av en plats. Men inventeringen av Sofieholms kraftstation överraskade med nya fornfynd och tydliga spår av fyra epokers industriverksamhet. Den äldsta från medeltiden och den yngsta fortfarande i drift.

Läs mer: Naturreservat för 12 miljoner kan ge milslånga fria vandringsvägar

– Jag blev förvånad. Vi räknade inte med att få se så tydliga årsringar från fyra olika industriperioder, säger arkeolog Lena Berg Nilsson.

Det är inget stort område runt Sofieholms kraftstation som ska bli naturreservat. Det är några holmar i vad som egentligen är ett delta i Nianån. Avsikten är att den nuvarande elproduktionen ska upphöra för att göra fria vattenvägar och få fisk att vandra från havet upp till sjöarna i Nianfors.

Läs mer: Ett gigantiskt lyft för den biologiska mångfalden

Men frågan är om inte deltat i Nianåns mynning också är ett vandringsmuseum? Åtminstone känns det så att bli guidad runt kraftstationen av Lena Berg Nilsson och Ola Nilsson vid Landskapsarkeologerna. Ola Nilsson petar fram tegelfragment från platsen där teglet brändes. Vi går förbi det gamla båtbyggeriet, en oansenlig förfallen förrådsbyggnad. De pekar ut lönnallén som markerade status för herrgården som brann 1811. Bland sly och kvardröjande snö får platsen liv.

–Det här är en plats som engagerar och människor har kommit till oss med många berättelser under tiden vi varit här. Våra undersökningar i arkiven visar att traditionen som berättelserna bygger på stämmer ganska väl, säger Lena Berg Nilsson.

Landskapsarkeologerna fick länsstyrelsens uppdrag att inventera området för det blivande naturreservatet ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Åtminstone sedan yngre järnålder har det funnits folk vid Nianåns utlopp i Njutångersfjärden. Intill ligger Snäckmor, idag en småbåtshamn med ett ortsnamn som ger anledning att tro att det var en hamnplats på vikingatiden.

Fisket var betydelsefullt och redan på 1500-talet fanns det ett av kronan ägt ålhus i strömmen. Ända fram till 1905 finns ålhuset med på lantmäteriets kartor men det försvann, troligtvis under ett fundament när kraftverket byggdes 1909.

Marken var samfälld mellan byarna Fegärde, Sundsätter och Öränge. Bönderna samsades om kvarn, linskäkt och senare sågverk. Vi ska under den fortsatta vandringen se hur marken successivt blir privatägd.

I slutet av 1790-talet bygger häradshövdingen R F Nyman en husbehovssmedja med vattenhammare. Men bygget blir för dyrt hävdar han, och ber Bergsstaten om privilegiet att få sälja spik för att ta igen litet av kostnaderna. Nyman hamnar snart i konflikt med Iggesunds Bruk. Brukets ägare vill inte ha konkurrens om träkolet som utvanns i skogarna uppströms Nianån. Men Nyman får privilegierna att tillverka spik och manufaktur med en knipphammare, två spikhammare och en ässja, den 24 april 1797.

Manufakturverket fick namnet Sofieholm efter Nymans hustru Sophia Söderstedt och det faktum att verket byggts vid en av holmarna i det delta som strömmen skapat i åmynningen. Som mest fanns sju spiksmeder anställda på Sofieholm och Iggesunds Bruk blir en av kunderna som köper spik av Sofieholm. Men rörelsen tappar konkurrenskraft inom bara några år och redan 1806 flyttar ägarna till Söderhamn.

Innan dess hade de byggt en mindre herrgård på den holme där kraftstationen ligger idag. När fastigheten tas över av Wilhelm Hörner 1811 eldhärjas herrgården och den totalförstörs. Därmed avslutas den andra industriepoken och den tredje tar sin början, när Hörner bygger en ny herrgård i norrsluttningen strax söder om strömmen och planterar statussymboler som lärkträd.

Sofieholms andra storhetstid kommer efter 1849 då A M Ångman tar över fastigheten och startar manufakturverksamheten som åtminstone pågår fram till 1880. Två år senare är den registrerad som lantegendom med kvarn, såg, tegelbruk och manufakturverk som ägs av Johan Ferners.

En åtta meter hög och 30 meter lång lada för torkning av tegel ska ha byggts vid den nuvarande kraftstationen och själva tegelbränningen skedde strax intill. Vi är kvar på samma holme där den första herrgården låg. När tegeltillverkningen upphörde är oklart, men sågverket och kvarnen finns kvar 1902 men inte 1904. Det är heller inte klart om den nuvarande kraftstationen är byggd med tegel från det lokala tegelbruket.

Någon gång efter 1850 startade Jonas Nyqvist sin smedja på norra sidan Nianån. Rörelsen kom att drivas ända fram till 1960-talet under ledning av barnbarnet Fritjof. Verkstaden används idag som uthus. Smedjan som drevs av vattenkraft med tre vattenhjul för spikhammare, smedja, hovslageri, linberedningsverk och kvarn var en relativt stor verksamhet och väl så betydande arbetsgivare som Sofieholm under andra halvan av artonhundratalet bedömer Ola Nilsson.

Det är inte helt uppenbart att Sofieholms fjärde industriepok skulle handla om lin. En dryg mil bort i Sörforsa finns Holma-Helsinglands linspinneri och de vill elektrifiera sin verksamhet. Men i början av 1900-talet fanns det inga bra och lediga strömmar i Delångersåns vattensystem. Därför hamnar kraftstationen i Nianåns utlopp någon mil från linspinneriet.

Någon gång i slutet av 1880-talet byggdes en mindre damm vid Sofieholm. Antagligen för att avleda mer vattekraft till ett sågverk och kvarn på norrsidan av ån. Båda verksamheterna eldhärjades 1903. Det finns spår av den gamla dammen men Holma Helsingland byggde sin damm litet uppströms. Där finns ett naturligt parti med stenhällar att förankra den betydligt större dammen på. Men det innebar också att ålhuset som funnits sedan 1500-talet hamnade under ett dammfundament.

Från dammen avleds vattnet först i en träränna och sedan in i en metalltub som leder in i kraftverksstationen. 1909 stod kraftverket klart. Sofieholm leverarar fortfarande elektricitet och det är numera det enda som produceras på "industriområdet" som rymt så mycket verksamhet i tidigare epoker.

Bevarat är också en linskäkt, som flyttades till sin nuvarande plats och elektrifierades runt samma tid. Men det noteras särskilt i försäkringsbreven att skäkten inte har elektrisk belysning. Troligen för att sänka försäkringskostnaden.

– Vid den här tiden hade allt samfällt ägande upphört och nu var området privatägt, säger Ola Nilsson.

Nu ska Nianåns mynning och Sofieholms kraftverk bli ett naturreservat där vandringsvägarna för fiske ska återställas. Landskapsarkeologerna bedömer att det kan ske utan att förstöra några betydande kulturvärden.

– Det har aldrig gjorts någon undersökning av fornlämningar kring Sofieholm. I Njutånger fokuserade riksantikvarien på området runt kyrkan. Vad vi har gjort nu, skulle bli en bra grund för någon som vill göra en mer ingående kartläggning av Sofieholms spännande historia, säger Ola Nilsson.