Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Från nageltrång till blodförgiftning

Vi har väl alla haft nageltrång någon gång och visst kan det vara besvärligt och göra lite ont, men vanligtvis brukar det gå över efter några dagar. För Viktor Fioriniello från Forsa däremot höll dock ett till synes, helt vanligt nageltrång på att sluta riktigt illa.

Annons

Det har nu gått mer än halvår sedan den där olycksaliga midsommaren 2008. Numera är Viktor fullt frisk och sviterna efter den allvarliga sjukdomen har lagt sig för länge sedan. Men det var några tuffa veckor där i början av sommarlovet. Då efterlängtad ledighet med sol, bad och fotbollsspelande byttes ut mot akut sjukhusvård där Viktors liv stod på spel. 
– Ja sommaren blev inte direkt som man hade tänkt sig, säger Viktor Fioriniello fundersamt och börjar berätta om det som hände:
Han hade suttit och klippt tånaglarna, alltför att fotbollsskorna inte skulle skava under träningarna med klubblaget Forsa IF. 
–  På ena stortånagel tog jag väl i lite i överkant och det blev dessutom ganska snett. Någon dag senare spelade jag match i ett par trånga fotbollsskor, vilket gjorde att nageln klämdes åt och skavde rätt in mot tån. När jag kom hem hade jag jätteont i foten, berättar Viktor som precis fyllt sjutton.


Smärtan ville inte ge sig och det hela ledde till ett besök på hälsocentralen i Hudiksvall. Där gjordes bedömningen att nageln måste tas bort. Två veckor senare och efter avslutad penicillinkur i förebyggande syfte var allt som vanligt. Viktor och hans lag hade inlett säsongen med årets matchande och allt verkade frid och fröjd. Sommaren var i antågande och han såg fram emot ett långt, härligt lov där en av höjdpunkterna var Dalecarlia Cup med de andra grabbarna i laget.
Men livet ville annorlunda och dagen före midsommaraftonen började eländet. Viktor lattjade boll med några kompisar då tån plötsligt åter gjorde sig påmind. 
–  Det var jättekonstigt. Det var exakt samma smärta som när jag fortfarande hade kvar nageln, berättar han.
Dagen efter var han småfebrig och kände sig allmänt krasslig, men inget alarmerande. Tån värkte visserligen en aning men situationen var uthärdlig. Den övriga familjen började i ett första skede misstänka en helt vanlig magsjuka eftersom Viktor även mådde illa och kräktes. Men när febern ökade på midsommardagen och de vanliga tecknen på en normal magsjuka inte började klinga av utan tvärtom intensifierades började man ana oråd. Då tån dessutom började bli missfärgad och hela foten var röd och het, funderade Viktors mamma Karin om det hela ändå inte kunde ha ett samband.
På måndagsmorgon stannade hans mamma hemma från jobbet och familjen försökte få tag i en akut läkartid på hälsocentralen i Hudiksvall. Vid den tidpunkten hade Viktors tillstånd förvärrats. Han hade nu extremt hög feber, fortsatta uppkastningar och även börjat hallucinera. 
–  Jag minns att jag tyckte det var folk precis överallt: I trappan, i mitt rum och runtomkring sängen där jag låg. Det var helmysko!


Trots familjens desperata beskrivning av sonens tillstånd fick han inte läkartid förrän på eftermiddagen. 
–  När vi skulle iväg var jag så pass dålig att mamma och hennes man Janne fick släpa in mig i bilen och väl framme på Hälsocentralen hängde jag över deras axlar.
Trots att det inte rådde någon tvekan om vilket tillstånd Viktor befann sig i fick han vänta upp emot en timme innan han äntligen fick träffa en läkare. Missnöjet med bemötandet på hälsocentralen är påtagligt hos Viktor och hans familj. 
–  När vi väl kom in och jag visade upp tån, sa läkaren att vi genast måste upp på akuten eftersom hon misstänkte akut blodförgiftning.
När de väl tagit sig upp på sjukhuset gick allt snabbt. Där stod läkare och annan sjukvårdpersonal med en iordninggjord säng och väntade på Viktor. Även om han var mycket illa däran och verklighetsuppfattningen var något förvrängd, var han ändå närvarande under så gott som hela sjukdomsförloppet och minns det mesta.
Dramatiken var dock inte över på långa vägar. Då intensivvårdsavdelningen vid den tidpunkten var fullbelagd och Viktor ännu inte fyllt 18 år, placerades han istället på barnavdelningen.
– Jag fick penicillin i dropp och andra slangar och skulle ses över varje kvart. Jag fick lite kräm och en macka och värdena blev faktiskt lite bättre för ett ögonblick. Mamma och Janne började nästan tro att det skulle vända och att jag kanske skulle få komma hem efter några timmar.
Men så plötsligt, på bara några sekunder blev det istället precis tvärtom. Tillståndet försämrades drastiskt. Blodtrycket blev plötsligt så lågt att det knappt gick att mäta. Sjuksköterskan trodde först att apparaturen krånglade och försökte med en mängd olika alternativ. Slutligen kallades det på förstärkning och folk strömmade in från alla håll. Ansvarig överläkare gjorde snabbt bedömningen att eftersom det var fullt på intensivvårdsavdelningarna både i Hudiksvall och i Gävle, var Akademiska Sjukhuset det enda alternativet.


I väntan på att helikoptern skulle anlända transporterades Viktor ner till intensiven där en tillfällig plats iordninggjordes och en uppsjö av prover togs. Mitt upp i alltihopa där Viktor – med ett CRP på över 400 - pendlade mellan liv och död, kunde han ändå förmå sig att känna en slags förväntan över att få åka helikopter för första gången i sitt liv. 
–  Det kändes faktiskt ballt, men jag förstod ju heller aldrig hur sjuk jag var.
Resan blev dock inte särskilt njutbar. 
–  När vi väl lyfte önskade jag bara att vi skulle komma fram så fort som möjligt. Jag hade ont i precis hela kroppen och var så trött att jag inte ens orkade lyfta huvudet för att titta ut. Varenda rörelse från helikoptern var en enda stor plåga och jag frös något alldeles fruktansvärt.
Nere i Uppsala hamnade Viktor på intensiven och blev uppkopplad med en fem, sex olika slangar. Att han drabbats av akut blodförgiftning, sepsis* rådde det nu ingen tvekan om. Men vilka bakterier som var i farten och attackerade hans blod visste man däremot inte. Därför togs en mängd kompletterande prover, bland annat ryggmärgsprov eftersom läkarna också befarade hjärnhinneinflammation vilket senare kunde uteslutas. Inte ens då upplevde Viktor någon nämnvärd rädsla. 
–  Nej, jag kände mig lugn och trygg och väl omhändertagen. Trots att jag såg hur min mamma bröt ihop då helikoptertransporten till Akademiska Sjukhuset kom på tal, förstod jag ändå inte att mitt liv faktiskt var i fara. Jag tänkte bara att ja, ja, hon tar ju allting så himla seriöst jämt.


Tre dramatiska dygn senare förbättrades hans tillstånd så pass att han kunde transporteras tillbaka till barnavdelningen på Hudiksvalls sjukhus, där han blev kvar en dryg vecka innan han skrevs ut. Även om det självklart var skönt att komma hem vittnar Viktor om en ganska påfrestande tid: 
–  Jag var så otroligt trött. Bara att gå uppför trappen var ett projekt i sig, så jag låg mest i soffan och sov eller slötittade på TV innan jag kom på benen igen efter ytterligare någon vecka.
Vilken typ av bakterie som han drabbades av är fortfarande oklart och varför han blev så sjuk vet man inte heller. En teori är att det eventuellt kom in något i såret då nageln togs bort i det första skedet. Hur som helst ledde den septiska blodförgiftningen till en medicinering av stora slag. 
–  En sjuksyster på barnavdelningen i Hudiksvall sa att så mycket antibiotika som jag fick under den dryga vecka som jag var akut sjuk, motsvarade ungefär en halvårsförbrukning på hela deras avdelning.
Huruvida läkaren skojade eller överdrev vet han inte, men det ger i varje fall en fingervisning om hur pass illa det var.

Ett halvår senare är Viktor fullt frisk och har så varit sedan flera månader. Gymnasiestudier med tillhörande läxläsning tar förstås sin beskärda del av tiden, liksom fotbollsträningarna, tiden framför datorn och umgänget med kompisarna. Återbesöket på barnavdelningen visade bara fin, fina värden och livets alla vägar ligger redo för Viktor Fioriniello. Finns det då aldrig stunder då den dramatiska tiden från i somras kommer över honom? 
– Nej, faktiskt inte. Innan det här hände hade jag funderat på hur det skulle bli om jag skulle bli allvarligt sjuk någon gång. Jag tänkte att jag säkert skulle värdesätta saker och ting på ett annat sätt än tidigare, men så blev det inte.
Utan att låta ytlig eller kall berättar han att han nog tagit sjukdomsförloppet med lite av en klackspark. 
–  Jag kan ta till mig rent logiskt att jag varit så sjuk att jag nästan förlorat mitt liv. Jag menar att, om jag inte hade haft så bra kondition som jag hade, och om min mamma inte valt att stanna hemma den där dagen från jobbet skulle jag antagligen inte sitta här idag. Men rent känslomässigt känns det hela ändå väldigt, väldigt overkligt, som en glasbubbla liksom.
Någon teori om varför han känner så har han inte, men tillägger avslutningsvis och ganska så realistiskt: 
–  Kanske är det någon typ av försvarsmekanism, och kanske kommer det en reaktion långt senare. Det får jag ta då i sådana fall. Just nu tänker jag inte så mycket på det. Livet går vidare och jag känner mig precis som innan jag blev sjuk och det rätt så skönt.