Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Från en bar himmel till en annan

Det borde vara möjligt att politiskt attackera fattigdomen.

Annons

Hatet mot den romska minoriteten i Europa och tiggeriet på våra egna gator på flera fronter. Samtidigt.

Det borde vara möjligt att ha minst två tankar i huvudet samtidigt som det lite raljant uttrycks ibland. Utan att ropa på enkla förbudslösningar eller naiva godhetsproklamationer för den skull.

Det borde vara möjligt för Sverige att leda det politiska arbetet kring fattigdomsbekämpningen i Europa. Vår egen historia visar att vi kan.

Det kan aldrig vara en godtagbar politisk lösning, att människor ska tigga till sitt uppehälle och godtyckligt utelämnas till dagsformen för vår välvilja. För vad händer när tiggarna blir för många och gränsen är nådd för vår solidaritet och givmildhet?

I det lite längre perspektivet måste Rumänien som EU-medlemsland ta ansvar för sina egna medborgare. Och om Rumäniens regering medvetet väljer att blunda för den fattigdom och misär de tvingar sin romska minoritet att leva under och till och med nekar att ta emot EU-medel för att bygga dem ett drägligt liv, återstår bara sanktioner, övertalning och tvingande krav.

I det kortare perspektivet bör civilsamhället få det stöd det behöver för att EU-migranterna inte ska förflyttas från en bar himmel till en annan. Det finns en anständighetens gräns. Som gäller alla.

Folkpartiets Erik Ullenhag och Tina Acketoft finner svaret självklart: Vi måste utforma en politik som leder till att färre människor känner sig tvingade att söka sig en framtid som tiggare på rikare länders gator.

Det vill säga, FP är kritisk mot att den Europeiska socialfonden (ESF-rådet) tillsammans med den svenska staten ska satsa cirka 90 miljoner kronor på insatser för EU-migranter i Sverige.

Nu inser var och en att romernas levnadsförhållanden i Rumänien måste vara av gigantiskt miserabla mått, när det ens är ett alternativ att sitta utanför en svensk livsmedelsbutik i Bollnäs, Delsbo eller Söderhamn och tigga hela dagarna. Och sedan inte ens kunna erbjuda en säng för sina barn.

Men finns lösningen i Sverige? Nej. Rumänien måste få hjälp till självhjälp. Vare sig de vill eller inte. Ullenhag och Ackentoft gör en riktig analys i att det inte är rimligt att bygga upp ett skolsystem för barn som finns här några månader, i stället för att medverka till permanent och varaktig utbildning på hemmaplan.

Och det handlar inte om att svälja ett främlingsfientligt partis retorik. Vi pratar om ett EU-land som inte befinner sig i krig utan konsekvent diskriminerar en del av den egna befolkningen. Omkring 90 procent av Rumäniens två miljoner romer uppges vara arbetslösa. Antiziganismen frodas.

Sverige bör kunna gå i bräschen i EU för att bygga varaktiga insatser som ger den fattiga delen av Europa en chans att lyfta sig och ge barnen en framtid. Identifiera områdena, byarna, och mobilisera genom internationella hjälporganisationer.

Lakoniskt kan man konstatera att fri rörlighet leder till att också Sverige får sin beskärda del av konkreta fattigdomsbevis. Men det är föga konstruktivt. En uppgivenhet som inte direkt gynnar romerna utan cementerar Rumäniens uppfattning att det är i sin ordning att exportera sociala problem.