Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Framme vid vägskälet

Maria Norén börjar det nya året vid ett vägskäl, på liv och död. Tillsammans med den tyske konstnären Daniel Zerbst, som bor och arbetar i Cadaqués i Spanien, beskriver hon detta ingenmansland där livet ändå pågår.

Annons

Jag försöker inte rätta in mig i ledet. För jag står vid vägskälet. Ibland hamnar man ju där. Jag inser att jag är framme nu. Framme. Vad menar jag? Framme – det är det sista jag vill vara. Vi ser nog mitt ingenmansland. Här tillbringar jag dagar och nätter. Väger för och emot. Det är ett enda myller åt båda hållen. Men jag är rädd för att ta första steget. Rädd för att ta sista steget. Framme. Vad menar jag? Framme – man är inte framme vid ett vägskäl.

I ingenmanslandet vet jag inte om jag är sjuk eller frisk, människa eller vårtsvin. Sanningen och lögnen sitter ihop. Jag funderar på om jag ska begravas i ett kylskåp eller i ett badkar? Får man ens det? Barnen tycker inte om smörgåstårta. Kanske är det bättre att vi-dem-ni äter pizza på minnesstunden. Jag kommer ju att dö. Ja, alla kommer vi att dö. Döden, helt naturlig är den, som själva livet. Just nu tycks det vara ovanligare att inte få cancer än att få cancer. Under tiden kan väl ni passa på att leva. Medan jag regisserar min begravning. Medan jag försöker lämna något vettigt efter mig. Vad är vettigt? Pengar, hus, mark, tid, minnen, fotografier, konst, ord? För visst regisserar vi livet också?

Ett skepp kommer lastat med tjugoåtta kanoner. I samma stund kommer sotaren, han ska göra en brandsynskontroll i min hälsingegård. Någon gång mellan klockan 07:00 och 10:00 kommer någon som vill klättra på mina stegar och skrapa på min mur. Tick tack, jag passar på att gråta innan eller efter. Min hälsingegård har eternitplattor och jag funderar över var jag borde placera ut kanonerna. Ett till skepp kommer lastat. Med vad då? Det är tjugoåtta före detta pojkvänner som vill hälsa på. En pojkvän ville alltid påpeka att han aldrig skulle lämna mig. Han dog plötsligt. Så lätt är det inte att aldrig lämna någon.

Så ska det skrivas en text som ska skickas till tidningen, som skall klistras in i en mall. Inte passar jag väl in där. Men ändå skriver jag, ändå klistras jag in och något ska man fylla tiden med. Medan jag funderar på nästa steg. Tänk om jag inte kan skriva. Skriver gör jag i vilket fall. Säkert retar jag någon. Jag är poeten du aldrig kan bli. Bodil Malmsten har fått cancer. I ingenmanslandet växer det inga cancertumörer och åldern är en kortlek bestående av 52 kort. Man blir ett klätt kort eller ett nummerkort och en färg. Inte vet jag när man dör, om man dör, att man dör. Jag spelar i vilket fall kort med djävulen. Han gillar mig. Betyder det att jag är ond?

Det betyder kanske att jag längtar efter människor som visar mänsklig värme. Vad har hänt med den mänskliga värmen? Är det den norrländska kylan som biter tag i oss och gör oss lite kallare?

Inuti mig pågår det förändringar som jag inte kan påverka. Så är det ju med livet ibland. Jag är framme nu – jag är där jag absolut inte vill vara.

Det händer sig att celler som inte passar sin egen form, skapar helt nya former. Låter nästan som konst. En slags ohämmad celldelning pågår. Av samma cell skapas livet och huden. Celler blir cancer eller celler blir ögon eller celler blir till änglar och myror och djävulen sitter vid mitt matbord, han känner sig hemma. Vi äter ägg och talar arkitektur. Vi tycker att det borde byggas ett Gaudi-hus i Delsbo. Det skulle passa in perfekt bredvid min gård. För i Delsbo passar allting in perfekt.

Det som är surrealistiskt i att leva är att dö. Vi blir till sopsäckar som ska sorteras och bortskänkas och slängas. Jag passar på att sopsortera. Något ska man fylla tiden med. Ingen annan ska väl behöva ta reda på mitt skräp. Så vad är nu skräp efter mig? Dagböcker, tavlor och konst? Släng släng! Låter det vettigt? Det vettigaste är väl att jag hinner fylla 45 år. Men tick tack, vad har tiden med livet att göra? Brännbart, glas och metall. Jag är framme nu. Jag har bestämt mig för att fortsätta arbeta med konst, fast jag har i samma andetag bestämt mig för att döpa om allt fackspråk kring konst. Det ska inte heta vernissagen längre, för folk är inte intresserade av vernissagen i Hälsingland. Det ska inte heller heta konst, för folk här är inte intresserade av konst. Vi kan kalla det för hembränt. Något måste man fylla tiden med. Och semester har jag aldrig provat på.

Jag försöker inte rätta in mig i ledet. För jag står vid vägskälet. Ibland hamnar man ju där. Jag inser att jag är framme nu. Framme. Vad menar jag? Framme – det är det sista jag vill vara. Vi ser nog mitt ingenmansland. Här tillbringar jag dagar och nätter. Väger för och emot. Det är ett enda myller åt båda hållen. Men jag är så rädd för att ta första steget. Rädd för att ta sista steget. Framme. Vad menar jag? Framme – man är inte framme vid ett vägskäl. Men här är jag nu. Texten är klar och inskickad, in-limmad i mallen, allt är klart, jag som aldrig vill blir klar, blir klar. Alltid.

Livet är kort oavsett, som ett duggregn. Jag tänker att ni som inte passat på att leva medan ni lever kan väl anstränga er.