Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Mamma, jag gillar en annan tjej"

/

Madeleine Pettersson från Hudiksvall var 17 år, hade precis spelat sitt livs fotboll och tagits ut i landslaget.
När alla ville att hon skulle fortsätta prestera brottades hon med en helt annan fråga: Hur talar man om att man gillar tjejer?
– Tiden i Sundsvall tog glädjen ur mig, säger den förre SDFF-talangen, som 21 år gammal har lagt av med fotbollen.

Annons

Madeleine Pettersson hade flyttat från Hudiksvall till Sundsvall med en dröm om fotboll. Hon kom in på fotbollsgymnasiet, RIG, och tanken var att hon snart skulle skriva på för Sundsvalls DFF som var ett topplag i näst högsta serien.

Vägen mot eliten var utstakad, receptet fanns där, det var bara att baka kakan.

Året innan hon skrev på för SDFF hade varit fenomenalt. Hon blev fyra i skytteligan i division II och utsågs till Hälsinglands bästa spelare, 17 år gammal. Landslagsdebuten blev en succé, med mål direkt.

Det var uppenbart att Sundsvallsklubben hade fått tag i en spännande spelare.

Nu har fyra år gått. Madeleine Pettersson spelar inte fotboll längre.

Vad var det egentligen som hände på vägen?

Flytten till Sundsvall blev inte som hon tänkt sig. Madeleine kom till staden som en färsk flicklandslagsspelare, uttagen av Yvonne Ekroth och Katarina Olsson. Riksinstruktören Calle Barrling sporrade henne och talade sig varm om hennes vänsterfot.

Hon var både framgångsrik och hade hittat lyckan i det hon tyckte om att göra mest av allt: Spela fotboll.

Ändå hade reaktionerna på hennes landslagsplats inte varit snälla.

– Det mesta har jag förträngt. Det har jag nästan aldrig kunnat prata med någon om. Men jag kommer ihåg att någon hade loggat in på en kompis Facebook och skrivit att jag inte ska tro att jag är någonting. Var jag glad över att jag blivit uttagen fick jag höra att det var det enda jag pratade om, säger hon.

Stoltheten över landslagsplatsen och över att synas, förbyttes snart till något annat.

– Jag trodde att det var mig det var fel på. Så jag fick alltid dölja det. Landslagskläderna vi fick vågade jag aldrig använda. Egentligen är jag stolt över dem, men jag har faktiskt aldrig haft dem på mig.

Samtidigt var det något annat som gnagde inom henne. Något större, som handlade om mer än fotboll. Något som ingen visste om.

Sedan kom den där flytten. Flytten från lilla Hudik till stora Sundsvall. Hon skulle lämna tryggheten.

– Pernilla Karlsson hade tränat mig i Team Hudik och Hälsingelaget. Hon kände mig utan och innan, visste hur hon skulle sporra mig och när hon skulle ta ett steg tillbaka. Och Pälle Olsson som lyfte upp mig i Team Hudiks a-lag när jag var 14, han trodde på mig, gav mig självförtroende och lät mig lira precis som jag ville. De hade och har betytt jättemycket för mig.

SDFF som ville ha henne, siktade mot Damallsvenskan. Kravbilden och miljön var en annan. Tänket var annorlunda.

– Allting handlade om prestation. Att göra mål eller att synas i tidningen. Jag som talang fick ingen plats att kunna utvecklas. Att göra mål eller vinna matchen var alltid i fokus. Min individuella utveckling prioriterades inte.

Hon drabbades av prestationsångest som gick så långt att hon började ta antidepressiv medicin.

Fotbollen blev lidande, våndan blev värre – och växte till panikångest.

– Jag började undvika folk. Jag undvek ögonkontakt. Det blev så pass illa att jag inte klarade av att vara bland folk. Jag orkade en, max två, lektioner på en dag. Att veta innan klockan tolv om jag skulle fixa att komma på träningen 18.00 var omöjligt. Många gånger struntade jag i att träna. Samtidigt ville Sundsvalls a-lag att jag skulle börja köra med dem. Det var jobbigt. Jag ville ju göra det, men jag fixade det inte.

Hon fick svårt att andas, den där trängande känslan av att kippa efter luft. Hon fick panik, la sig på sängen. Där väntade hon ut den. Ångestattacken, som ibland slog henne flera gånger om dagen.

Varför undvek du folk?

– Det kändes som de såg rakt in i mig. Det gjorde mig sårbar.

Det var inför tränarna och RIG-instruktören som Madeleine bröt ihop under ett utvecklingssamtal.

– Det kom till en brytpunkt där jag mådde som sämst. Jag blev så gott som tvungen att berätta. Jag förklarade, men de trodde att fotbollen skulle hjälpa mig, för det brukar den ju göra. Då blev det för mycket för mig. Det var jobbigt. Så kände inte jag.

Det fanns mycket där under ytan.

Samtidigt som hon brottades med depressionen och prestationskraven över idrotten, låg där något helt annat som behövde komma ut.

– Jag hade alltid varit pojktokig som yngre. Till och med homofobisk. Normen är man och kvinna, det är också det jag är uppvuxen i. Det var det jag tyckte var rätt, att älska en annan tjej var äckligt i mina ögon. Men jag gjorde en totalvändning, jag gick emot mig själv och det som kändes rätt, säger hon.

En kompis hade berättat för henne om sin homosexuella pappa. Det var en ögonöppnare. Det var inget konstigt, det var inte längre något avvikande att gilla någon av samma kön.

– Jag såg allt på ett helt nytt sätt. I samma veva beslutade jag mig för att flytta till Sundsvall och satsa på idrotten. Där, två år senare, träffade jag min första tjej, det kändes så naturligt. Så rätt.

Vid tiden för sammanbrottet hade hon precis kommit ut. På operationsbordet av alla ställen, inför sin mamma, berättade hon hur det var.

– Jag var nerdrogad och sa ”mamma, jag gillar en tjej”. Sedan somnade jag. Innan hade jag varit tyst och höll allt inne. Men då stod jag upp för mig själv och vad som känns rätt. Relationen till mamma är tio gånger starkare nu än innan. Jag kan prata med henne om allt.

Hon hade fortfarande inte skrivit över sig till Sundsvallsklubben då, när känslorna blev för stora igen, under en match mot Edsbyn.

– Jag bröt ihop och kunde bara inte spela. Då satte pappa mig i bilen och så körde vi runt och pratade. Jag kände efter det att jag var tvungen att bryta mönstret och göra något annat. Jag tog en veckas semester, åkte till Kreta, och så gick jag på Pride för första gången. Någonstans där började jag lyssna på mig själv och känna mig själv. Jag gjorde för första gången vad jag själv ville göra. Jag hade alltid gjort allt för alla andras skull och lyssnat på vad de ville att jag skulle göra. Så där började det. Det kändes bättre.

Hon tog ändå så småningom steget över till SDFF och avslutade fotbollsgymnasiet. Men fotbollen var inte den samma längre.

– Jag brinner för fotboll. Men kraven… Jag har varit duktig hela tiden och alla har förväntat sig att det ska bli något av mig. Jag har fått så mycket lovord.

Du ville bara spela för att ha kul?

– Det är då jag har spelat som bäst. När jag bara kör och inte tänker.

När kände du att du hade det senast?

– Det var 2011. I Team Hudik.

I vintras tog hon beslutet att lägga av helt med fotbollen.

– Jag blev skadad på första träningen i julas. När truppen sedan sattes var jag inte med. Då kände jag mig klar med Sundsvall. Ska jag spela vidare ska det vara någon annanstans.

Hon tog en paus. Helt och till fullo.

– Det jobbigaste var att jag inte lyckats uppfylla alla andras förväntningar.

Vilka andra?

– Mest tränare, föräldrar, vänner. De i min närhet som sa ”shit, du är duktig, du kommer gå långt och är bland de bästa jag sett”. Det är sådana lovord…

Ska man behöva känna så?

– Egentligen inte. Men det känns så. Jag fick sådant stöd. Jag känner mig ledsen över att jag inte kunde uppnå det.

Det blev en träning med Team Hudik tidigare i sommar, men mest bara för att träffa en gammal kompis. Nu har Madeleine Pettersson flyttat till Stockholm, till sin flickvän, och påbörjat ett nytt liv.

– Brorsan, Tobbe (tränare i Strands IF:s U-lag), har jagat ett lag åt mig. Han har alltid stöttat mig och varit stolt över mig. Fast jag helst har velat gömma mig så har han sagt högt att ”det här är min syrra och hon spelar i landslaget”.

Fotbollen slet henne mellan vackra ord, hårda ord, förväntningar, förhoppningar, och viljan att bara ha kul. Någonstans där höll hon på att tappa bort det som egentligen var viktigast.

Om det blir någon fotboll i framtiden, det får vi se. I dag är hon glad bara över att ha hittat sig själv.

– Hade jag inte kommit ut då och accepterat den jag är, kanske jag fortfarande kämpat med depressionen. Nu när jag vet vem jag är utanför fotbollsplanen så kanske det blir lättare att hitta tillbaka till glädjen i fotbollen igen. Jag vill ju spela, någonstans. Men det ska vara rätt. Det är skönt nu, att vara fri. Vill jag resa kan jag göra det, vill jag gymma kan jag göra det. Jag har ingen bestämd tid att passa. Men glädjen jag får av att spela fotboll, den har jag inte fått av något annat.

Artikeln kommer från Fotbollspulsbloggen hos ST.nu.

Mer läsning

Annons