Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Forskarna strider om diagnoser och behandling

Svårt att hålla kvar uppmärksamheten, kontrollera impulser, vara "lagom" aktiv? Lägg därtill problem med motoriken, sen språkutveckling, hetsigt humör och stark oro, ja då kan vi ha en beskrivning på ett barn med adhd (attention deficit hyperactivity disorder).

Annons

Eller åtminstone är det dessa symtom som barnet måste uppvisa för att diagnosen alls ska ställas.

Ren fakta är att allt fler barn får diagnosen adhd, enligt barn- och ungdomspsykiatrin för Södra Hälsingland. Mbd/damp var en annan bokstavskombination som figurerade för ett antal år sedan, vilket har lett till det något vanvördiga begreppet "bokstavsbarn".

Egentligen har debatten rasat under hela 2000-talet. Olika forskare, psykiatriker, sociologer, läkemedelsforskare, pedagoger har drabbat samman i för eller emot diagnoser, vad orsakerna har varit; genetiska eller social/miljö-påverkan – framför allt vem är det som efterfrågar diagnoserna och hur påverkar det barnets framtid?

Varenda människa minns de där två grabbarna i klassen som alltid spårade ur. De som hatade alla former av uppsatsskrivande eller svåra matematiska uppgifter. Och i stället började slänga suddgummin runt omkring sig eller vässa pennan tjugo gånger på en lektion och som alltid resulterade i att de fick lämna klassrummet. Förpassas till kartrummet eller korridoren. I bästa fall under vägledning av en kurator, fritidsassistent eller annan vuxen (jo, på 1970-talet fanns det gott om resurser).

Förhoppningsvis så hittade de rätt i vuxenlivet. Eller så gick det som för de här två: den ene snodde en bil och körde ihjäl sig, den andre sniffade tinner och tog livet av sig. Hade de blivit hjälpta av en diagnos? Det får vi aldrig något svar på, men det brukar ju heta att de flesta som sitter i landets fängelser lider av någon form adhd.

Diagnosen i sig gör knappast att barnen per automatik blir lugna och harmoniska, lagom aktiva och anpassar sig till den skolmiljö som erbjuds dem. Men föräldrar brukar bli lugnade av att en diagnos ställs. Även barnet kan uppskatta att veta.

Ofta är det medicin som sätts in. I dag medicineras över 12 000 barn i Sverige och om denna häpnadsväckande höga siffra av amfetaminbehandling har en professor i socialstyrelsens expertgrupp uttalat sig:" ... sånt som fungerar ska folk inte lägga sig vad det är!"

Det flitiga diagnosticerandet, som för en lekman inte kan uppfattas som annat än trendigt inom psykiatrin, har orsakat stora forskarbråk i den akademiska världen. Det mest kända är docent Eva Kärfve versus Christopher Gillberg.

Kärfve bad att få se Gillbergs forskningsmaterial och en flerårig kamp utspelade sig mellan de två vilket slutade med att Gillberg förstörde hela källmaterialet. Kärfve ifrågasatte hela forskningen i sin bok "Hjärnspöken" där hon lyfte fram häpnadsväckande brister, vilket i sin tur resulterade i att det krävdes att hon skulle få sparken från sin docentur i Lund.

Kort menar Kärfve att det inte finns några bevis för att adhd-barnens beteende skulle bero på en medfödd, obotlig och troligen ärftlig defekt i hjärnan.

Det i sin tur betyder att tusentals barn medicineras för något vars orsaker går att hitta i miljön, i det sociala sammanhang barnet befinner sig. Också en teori som kritiserats.

En förhoppning kan vara att diagnoserna ställs för barnets skull. Och inte för att vuxenvärlden, däribland skolan, inte klarar av barn som inte beter sig "normalt".

Det går inte att undvika att fundera på vad stämplingen innebär i framtiden. Ubildning, arbete, försäkringar, körkortsutbildning och banklån –

har de samma rättigheter som de välkammade och tysta? Det är sunt att förhålla sig skeptisk.

Mer läsning

Annons