Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förnyelsen som kom av sig

/

Det brukar vara inriktningen för regeringspolitiken som ska slås fast då Socialdemokraterna samlas till partikongress. Men när Sven-Åke Thoresen och Anna-Carin Keisu tillsammans med de övriga 348 kongressombuden i dag samlas för Socialdemokraternas 36:e ordinarie partikongress är situationen inte den vanliga. Långt ifrån faktiskt.

Annons

Socialdemokraterna är inte längre det klassiska maktbärande partiet. Det förra riksdagsvalet blev en katastrof och kraven på förnyelse av partiets arbetssätt och politik var påtagliga. Det var också för att åstadkomma en sådan förändring som Mona Sahlin 2007 valdes till Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare.

Förnyelsen har dock låtit vänta på sig. Sahlins ständigt återkommande besked har varit att det är först på kongressen 2009 som den nya politiken ska beslutas. Fram till dess har det pågått en intern process för att arbeta fram det material som har utgjort grunden för de förslag som kongressombuden nu har att hantera.

På så sätt kan man inte säga annat än att Sahlin har slagit an en annan ton än den som tidigare har varit rådande inom Socialdemokratin.

Samtidigt kan man emellertid konstatera att Sahlins brist på besked har skapat en känsla av handlingsförlamning och obeslutsamhet hos partiledaren. Bilden av henne som en person som mest pratar men får väldigt lite uträttat har bekräftats ännu en gång. En bild som hon med sitt sätt att agera har byggt upp under sin långa karriär som riksdagsledamot och statsråd.

Det här har försvagat hennes auktoritet som partiledare och har också bidragit till att väljarnas förtroende för henne har sjunkit. Och vid sommarens val till Europaparlamentet så ledde hon sitt parti till det sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes.

Man kan alltså ganska lätt konstatera att Sahlins första två och ett halvt år som partiledare inte har varit direkt framgångsrika. Opinionssiffrorna för oppositionen är förvisso goda i de allra flesta mätningar som figurerat den senaste tiden. Men det är snarare trots Sahlins agerande och inte tack vare det.

Nu är det så dags att inleda den där kongressen där allt ska avgöras. Då känns det som att förnyelsen har kommit av sig.

Möjligheten att förnya politiken var som störst precis efter förra riksdagsvalet, då Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Redan i mars 2007, då Mona Sahlin valdes till ny partiledare, hade förutsättningarna förändrats till det sämre. Allt eftersom tiden har gått har Sahlins förändringsmandat minskat ytterligare.

Visst finns där inslag av förnyelse med bland de förslag som ska debatteras under de kommande fem dagarna. Men det finns en stor intern kritik mot flera av de här förslagen. Och det är därför långt ifrån säkert att det blir någon större kursändring. Åtminstone inte mot en mer mittenorienterad politik. Flera kongressombud verkar i stället vilja styra ut partiet än längre vänsterut.

När klubban på söndag faller för sista gången återstår det att se vad det egentligen blev av förnyelsen.

Mer läsning

Annons