Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För omställning – inte försörjning

/

Det finns hos vissa en föreställning att så gott som alla politiker har höga löner och generösa villkor som gör att de efter sin aktiva tid får ekonomisk ersättning resten av livet. Så ser det inte ut.

Annons

Däremot har flertalet kommunalråd och landstingsråd, liksom riksdagsledamöterna och statsråden en bra lön. Vilket knappast är orimligt då man ställer det i proportion till det ansvar och den arbetsbelastning som uppdraget kräver.

Det som emellertid har funnits anledning att kritisera är den inkomstgaranti – ibland uttryckt som fallskärm – som omgärdat uppdragen. Ett politiskt förtroendeuppdrag som kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamot eller statsråd är inte att jämställa med en vanlig anställning. Det är väljarna som ytterst avgör hur länge politikerna får fortsätta på sin post.

Man behöver alltså egentligen inte missköta sitt arbete för att förutsättningarna för att få fortsätta med sitt uppdrag helt ska upphöra.

Väljarna kanske bara bestämmer sig för att det är dags för en ny inriktning på politiken i kommunen, landstinget eller riksdagen. Och då blir det till att städa ur kontoret och flytta ut.

Om och när så blir fallet är det skäligt att det finns en inkomstgaranti som träder in.

Det är också rimligt att denna inkomstgaranti omfattar de politiker som självmant väljer att lämna sina uppdrag. Detta bland annat för att undvika att personer klamrar sig fast vid ett uppdrag i all evinnerlighet.

Det betyder i sin tur inte att inkomstgarantin ska fungera som en försörjning fram till pensionen träder in.

Så har det varit längre tillbaka. Och det finns fortfarande en del politiker som omfattas av dessa alltför generösa system.

Fast även om förändringar har genomförts finns det fortfarande en rad tveksamheter kvar på sina håll, vilket bland annat gäller inkomstgarantin för riksdagsledamöterna. Det är inte meningen att före detta riksdagsledamöter ska leva på inkomstgarantin år ut och år in.

I dag får alla riksdagsledamöter som har suttit i riksdagen i minst tre år – alltså nästan en hel mandatperiod – inkomstgaranti under ett år. Garantin uppgår till 80 procent av riksdagsarvodet, enligt en smått roande och tämligen byråkratisk beräkningsnyckel.

Det här finns egentligen ingenting att anmärka på. Men har man sedan suttit längre än sex år kan man få ersättning under längre tid. Och ju äldre man är vid tillfället då man lämnar uppdraget som riksdagsledamot desto längre tid omfattas man av inkomstgarantin, även om den successivt trappas ner.

Har man som riksdagsledamot fyllt 50 år då man lämnar riksdagen kan man erhålla ersättning ända fram till 65-årsdagen, under förutsättning att man uppfyller övriga kriterier om antal år i riksdagen.

Är det rimligt att inkomstgarantin kan tjäna som försörjning i så lång tid som 15 år? Knappast.

Därför är det bra att riksdagspartiernas samtliga gruppledare är överens om att se över och skärpa regelverket.

Riksdagsledamöter ska precis som stats-, kommunal- och landstingsråd ha en bra ersättning för de uppdrag de har fått förtroendet att förvalta.

Det är också bra att det finns en inkomstgaranti som ska – som det heter – ge ”ekonomisk trygghet för en avgången ledamot i den omställningssituation som uppstår när han eller hon lämnar riksdagen”.

Men då ska inkomstgarantin också vara utformad för en omställning, och inte för flerårig försörjning.

Mer läsning

Annons