Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkgurun som fastnade för fioler

Hur mycket damm ligger det på svensk folkmusik? Johannes Berndalen ringer upp en guru och hamnar i ett samtal om Thailand, Delsbo och låtarnas smärta.

Annons

När den amerikanske folklegenden Pete Seeger kom till Delsbostämman 1968 träffade han Björn Ståbi och Ole Hjorth. Året därefter bjöd han över de två spelmännen, och de fick bo hos Pete Seegers kompis Izzy Young i Greenwich Village i New York. Izzy Young var medelpunkten för amerikanska folkmusiker i stan, han lärde ut Square dance och kadriljer och bjöd in intresserade musiker till sitt Folklore Center. När Björn Ståbi och Ole Hjorth charmat Izzy Young med sina låtar, skulle de snart få spela in musiken i en studio.

– Det var fest till tre på morgonen. De hade inget behov av att sova. Klockan åtta på morgonen fixade jag så att de kunde spela in. De gjorde skivan på en halvtimme. Det var den första inspelningen av den sortens musik som gjorts i USA, säger Izzy Young.

Izzy Young startade Folklore Center i slutet av 50-talet, där han sålde böcker och skivor, och hade en sal för konserter. Det blev en mötesplats för alla folkmusiker i New York, och några av dem som gjorde sina första konserter hos Izzy Young var Joni Mitchell, the Fugs, Emmylou Harris, Tim Buckley, Doc Watson, Son House, Mississippi John Hurt och Bob Dylan. När Bob Dylan kom till New York 1961 var han fortfarande okänd, och satt på Folklore Center och skrev låtar på Izzy Youngs skrivmaskin.

I låten Talking Folklore Center sjunger Bob Dylan:

"You get a bumper and I'll get a fender

We'll go down to the Folklore Center

You get a daft and I'll get dizzy

We'll go down to see old Izzy"

I dag är old Izzy 86 år och driver fortfarande Folklore Centrum, fast i Stockholm. Och det var den svenska spelmansmusiken som fick honom att flytta hit 1973.

– Det var musiken som fick mig att komma hit. När fyra, fem fioler spelar svensk folkmusik, det är något alldeles speciellt, säger Izzy Young.

Efter ett helt liv med böcker och musik tycker Izzy Young att intresset för hans samlingar har mattats av.

– Jag har ett fantastiskt bibliotek, mest amerikanskt men också mycket svenskt. Men det känns som jag inte har någon funktion längre. I dag ska allt skötas med maskiner. Jag får två, tre, fyra mail i veckan, men jag vet inte vad jag ska svara, säger Izzy Young.

Det kan låta nedslående med ett vikande intresse för samlingarna. Men en sak är klar. Izzy Young är inte slut än. När jag ringer till hans Folklore Centrum kommer kunder och besökare in och ut genom dörren för att fråga folkgurun om allt möjligt, eller bara sitta ned en stund och fika och prata.

Vad är det för skillnad på svensk och amerikansk folkmusik?

– Amerikansk folkmusik är självklar, öppen, du förstår den på en gång. Låtarna består av korta bitar. Svensk fiolmusik är mer som klassisk musik. Den har längre linjer, och är vacker och också smärtsam.

I den amerikanska folkgenren är det många som sjunger om samhället. Varför finns inte det i Sverige?

– När jag först kom hit fanns det protestsångare här. De sjöng om arbetarna, kvinnofrågan och fattigdom, och de var emot krig. Sverige verkar inte lika politiskt längre.

Izzy Young tycker att svenskar har blivit mer individualistiska sedan han kom hit från USA.

– De har en fin lägenhet, hus på landet, de åker till Thailand. Människor har det bättre än någonsin, varför kan de inte njuta av det?

Ibland är det lättare att förstå sin egen kultur genom att fråga någon som kommer utifrån. Om musiken är vacker och smärtsam har den chans att överleva. Men utan samhällskritik kan folkmusiken riskera att bli dammig. Det är bättre om den upprör människor än ligger där vacker i en kartong på ett arkiv.