Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Folkbildaren från Söderhamn

Svante Kilander, ambassadör i Nigeria och sommarboende i Forsa, har läst en fascinerande bok om gästrike-, sedermera hälsingebon och slutligen stockholmaren Adolf Hillman.

Annons

Det är hans sonson, konstskribenten med mera, Göran Hillman som skrivit boken Adolf Hillman – från motvillig grosshandlare till mångsidig skriftställare som bygger på huvudpersonens dagboksanteckningar, även om de tidigaste dagböckerna förstördes i branden 1876.

Adolf Hillman föddes 1844 i Gävle i en välbärgad grosshandlar- och redarfamilj, vars företag gick i konkurs när han var 7 år. Familjen flyttade då till Söderhamn, där den energiske fadern satte upp en trävarufirma vid Mariehill (som fick sitt namn av Adolfs mor Maria och familjenamnet Hillman). Som skolpojke inackorderades Adolf i Gävle för att gå i läroverket varpå han studerade i Uppsala i nio(!) år, dock utan att ta examen eftersom han, som Strindberg, revolterade mot latintvånget. Trots att fadern lugnande förklarade att han säkert skulle få nytta av sina studier, kände han sig misslyckad och deprimerad, men var privilegierad nog att kunna gå in i familjeföretaget.

Han trivdes aldrig som affärsman, men kunde i hägn av den trygga inkomsten odla egna intressen. Han fick betydande stadsfullmäktigeuppdrag i en tid då Söderhamn återuppbyggdes efter storbranden 1876. Han grundade den liberala, frisinnade Söderhamns Tidning och började gradvis att, i takt med att arbetet i familjeföretaget alltmer alienerade honom, ägna sig åt det som han blivit ihågkommen för: som översättare och introduktör av spansk litteratur och som Sveriges första författare av tonsättarbiografier. Hans opus om Franz Berwald (1920) var ett pionjärarbete även därför att ingen skrivit om honom tidigare.

Genom sitt skriftställarskap var Hillman en folkbildare långt innan detta ord uppfunnits. Hans tonsättarbiografier (över bland andra Brahms, Schubert, Mozart och Mendelssohn) var populärt hållna, lätt skrivna och riktade sig till icke-fackmän. Böckerna sålde bra och rönte uppskattning i andra kretsar.

Hillman gifte sig sent i livet, när han var 55, med den 25 år yngre teckningslärarinnan Louise Brandell efter att ha beundrat henne på avstånd i sju års tid på olika tillställningar i Söderhamn. På grund av blygsel och bristande självförtroende hade han tidigare inte vågat närma sig henne.

När han avslutat sitt engagemang i trävarufirman, delvis på grund av en infekterad familjestrid, flyttade han och hustrun år 1900 till Stockholm. Där levde han som rentier på de pengar han fått när släktingarna löst ut honom ur företaget.

1906, när Hillman var 62, förändrades hans och familjens liv fundamentalt genom en bankkonkurs där han förlorade sin förmögenhet. I en ålder när hans jämnåriga avslutade sina yrkesliv, måste Hillman söka nya inkomster för att försörja sig och familjen. Genom kontakter från Uppsalatiden – faderns förmodan slog in! – började han arbeta på Svenska Akademins Nobelbibliotek och som teaterrecensent i Post och Inrikes Tidningar. Men inte minst inledde han sitt skriftställarskap på allvar. Hans sista bok, biografin över Franz Schubert, utkom när han var 78 år.

Man kan inte undgå att notera att två av våra förnämliga översättare av dittills rätt så obekanta språkområden båda hade sina rötter i den hälsingska trävaruindustrin. Alfred Jensen från Hälsingtuna som specialiserade sig på slavisk litteratur och så Hillman från Söderhamn som blev framstående kännare av den spanska litteraturen och kulturen och utsågs till korresponderande ledamot av Spanska Akademin och medlem av Spanska Geografiska sällskapet. Båda fick för övrigt det prestigefyllda Letterstedtska översättarpriset.