Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flottare med färg

Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg...
Kjell Persson i Finneby, mellan Laforsen och Ramsjö, kan stämma in i Snoddas slagdänga från 1950-talet. Han jobbade som flottare i 17 somrar på 1950- och 60-talet. 1967 flottades det för sista gången i Ljusnan med biflöden.

Annons

Det var inget som Kjell Persson sörjde över då. Men efter en hel vinters skogsarbete brukade det kännas fint att gå över till flottningen, berättar han.

– Det blev ombyte på jobb och så var det roligt att komma ilag allihopa igen. Och det var lättsamt jämfört med skogsjobbet.

De var runt 20 karlar som arbetade med flottningen i ån mellan Tevansjö och Enskogen och vidare ut i Ljusnan.

Kjell Persson började flotta när han var 17 år och slutade 1967, när flottningen upphörde.

De började flotta när isen gick i sjöarna, i maj någon gång och brukade hålla på till midsommar.

På vintrarna var han anställd av Marmabolaget, som huggare, vid flottningen var det Ljusnans flottningsförening som var hans arbetsgivare.

Flottarna hade timpenning plus övertidsersättning. Det tjänade bättre på flottning än på skogsarbete.

– Det blev mera timmar i flottningen, det kunde bli 14–15 timmar per dygn ibland.

De måste flotta när det var vårflod och mycket vatten och när det inte blåste motvind på sjöarna. Över sjöarna körde de buntar av timmer efter båtar. Blåste det motvind gick det inte att köra.

– Då flottade vi på nätterna när det var lugnare, berättar Kjell.

Kjell Persson flottade och körde flottningsbåtar. Han körde även i sjön Hennan och efter Ljusnan.

De gräddade inga kolbullar under Kjell Perssons flottarår.

– Det hade vi inte tid med.

Och inte fanns det några kaffekullor som kokade kaffe och sålde. De existerade på den tid det bara fanns gångstigar i skogarna.

Kjell Persson och hans kompisar hade matsäck, det brukade bli korv, mjölk och smörgås.

Det fanns kojor överallt där de åt och vilade mellan skiften. Hade de nära hem åkte de hem och sov.

– Ramlade man i vattnet måste man åka hem och byta om.

Flottningsföreningen hade en buss, det blev också fler och fler som hade egen bil.

Så romantiskt som i Snoddas låtar där flickorna smälte som vax i flottarnas famnar var det inte heller, enligt Kjell och hans fru Sonja.

– Men vi brukade gå ut och lyssna efter kulmotorn på flottningsbåten, när den for över Finnebysjön. Då var det vår, berättar Sonja Persson.

– Det var en ljusning när det var mycket vatten i ån och timret gick. Och vårfåglarna sjöng och häggen blommade.

Sonja och Kjell Persson träffades på dansen efter plantsättningen. Dans ordnades överallt i byarna på den tiden.

– När vi hade gjort kväll i skogen så samlades vi och tog en svängom, även om det var onsdag, berättar Sonja.

– På somrarna var det dans varenda helg i byarna runtomkring.

Nu är Sonja och Kjell aktiva i Kvistabäckens intressegrupp, som arbetar för att flottningen inte ska glömmas bort. Varje vår, i början av juni, arrangeras en välbesökt flottningsdag i den gamla flottleden Kvistabäcken, mellan Laforsen och Ramsjö.

Kvistabäckens flottled i Enån är ett intressant besöksmål hela sommaren, med sin upprustade flottningsränna i sten och trä och tillhörande dammanläggningar och kojor.

Mer läsning

Annons