Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler väljer att kremeras

Fyra av fem som avlider i Sverige väljer att kremeras framför att jordfästas i kista. Det visar statistik från Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF).

Annons

Under år 2013 kremerades 80 procent av de avlidna i Sverige, vilket är en ökning med drygt två procentenheter jämfört med året innan.

Det visar statistik från Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF.

Störst ökning stod krematoriet i Linköping för. Där kremerades i fjol 2 187 personer, vilket är en ökning med 691.

– Det blir allt vanligare med kremering även ute på landsbygden. När vi började kremera i Sverige var det företrädesvis något som gjordes i städerna, säger Katarina Ahlman, på SKKF, till nyhetsbyrån Siren.

I Bollnäs finns Hälsinglands enda krematorium, vid St. Lars kapell och krematorium som invigdes 1960. Kapellet har fått sitt namn efter Bollnäs kyrkas skyddshelgon, S:t Lars (S:t Laurentius).

I Bollnäs kremeras främst avlidna från södra Hälsingland och Ljusdal. Personer från norra Hälsingland, Hudiksvall och Nordanstig, kremeras oftast i Sundsbruk i Sundsvall, som även har hela Medelpad som sitt distrikt.

I Bollnäs kremerades i fjol 865 personer, en ökning med 38, medan det i Sundsvall kremerades 1 440 personer, vilket är tolv fler än året före.

Tittar man tillbaka på statistiken för kremationer, så är det en ständigt stigande kurva. Från 4,5 procent av de avlidna år 1936, till 63,2 procent 1993, 72,1 procent 2003, och 80 procent i fjol.

Vad är det då som gör att alltfler väljer kremation?

– Det har nog att göra med traditioner i både familjer och den bygd man lever i, säger Bo Arnells, kyrkogårdskamrer i Bollnäs pastorat.

Förut bodde man ofta kvar på den ort där man föddes, och där fanns en familjegrav. I dag sprids människor över hela världen, och olika familjebilder gör att den traditionella familjegraven får en mindre betydelse.

– Vi på kyrkogårdsförvaltningen får ibland höra från äldre är att de har skött familjegravarna i hela sitt liv, och de vill inte att deras efterlevande ska behöva sköta en grav. Därför vill de kremeras och kanske gravsättas i en minneslund i stället, säger Bo Arnells.

Det finns inget som är rätt eller fel när det gäller val av gravskick, men det är avlidnes önskan som skall respekteras och vara vägledande.

– Eftersom vi är en utflyttningsbygd så finns det i dag ingen brist på gravplatser i vårt pastorat. Det är sorgligt nog i stället så att fler traditionella gravplaster lämnas tillbaka till oss, än vi tar nya i bruk. Det är en nackdel, om man nu kan kalla det så, med att allt fler väljer att gravsättas i askgravplatser och minneslundar. Våra kyrkogårdar börjar tömmas på gravstenar fortsätter Bo Arnells.

Vissa kulturhistoriskt intressanta gravplatser väljer vi att bevara, även om gravrättsinnehavaren återlämnar gravplatsen.

– Men vi försöker även ibland att bevara gravstenar i ett helt kvarter med gravstenar. Det kan spegla vilka gravstenar och gravkors som användes och var typiska under en tidsperiod.

På senare år har det tillkommit alternativa gravskick, till exempel askgravplats och askgravlund. I en askgrav finns plats för askor efter ett visst antal avlidna, och man har en markering, ofta en enkel sten eller en namnskylt. Däremot har man inga egna planteringar, och graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen.

Ett alternativ som funnits längre är minneslund. Där sker gravsättningen anonymt och inga namnskyltar finns för att visa vilka som är gravsatta.

En tanke med minneslunden är att anhöriga som kanske spritts över landet och världen, ska kunna gå till minneslunden på den ort man befinner sig, tända ljus eller lämna blommor och minnas sina anhöriga.