Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fler poliser hjälper inte så länge jobbvillkoren är usla

Liberalerna kräver 2 500 fler poliser. Frågan är varifrån de nya poliserna ska hämtas och hur avhoppen från polisen kan förhindras. 

Det är i sin skuggbudget som partiet föreslår en förstärkning till rikspolischef Dan Eliassons krisande organisation. Totalt 2 500 fler poliser ska utbildas fram till 2020. Därtill vill L att beredskapspolisen återupprättas och att 5 000 civilpliktiga poliser ska kunna sättas in vid naturkatastrofer, terrorhot och andra omfattande störningar i samhällsfunktionen. 

Och notan? 

Den totala kostnaden blir 350 miljoner kronor 2017, stiger till 550 miljoner 2018 och landar på en miljard 2019. Summan är en västanfläkt, men säger ändå något om politikens naturliga reaktion i tider av kris. 

I senaste numret av tidskriften Fokus lyfter Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och med ett preskriberat förflutet i dåvarande Folkpartiet, fram det han kallar för "nuets förbannelse". Detta innebär att opinionsundersökningar, väljarflöden och debatter som ligger nära i tid och rum alltid uppfattas som mer konkreta än historiska lärdomar. 

Strömbäck använder nuets förbannelse som ett sätt att påtala hur dagens skenande migrationskostnader inte gör invandringen historiskt olönsam, men begreppet förklarar också varför kraven på fler poliser oftast är mer högljudda än diskussionen om polisens arbetsvillkor. 

Alliansens infriade vallöfte om 20 000 poliser har varken lett till en större andel uppklarade brott, ökad polisiär närvaro i lokalsamhället eller högre förtroende bland allmänheten. Tvärtom har centraliseringen förstärkts i den nya Polismyndigheten. Detta har drabbat inte minst Hälsingland hårt, men märks av nästan överallt utanför storstadslänen. 

Missnöjet inom kåren är utbrett och allt fler poliser väljer alternativa karriärvägar. 2015 valde 828 poliser att lämna yrket. Antalet som slutade av ålders- och sjukdomsskäl var 239 personer, medan 589 sade upp sig av orsaker som den kritiserade organisationsförändringen och löneläget.  

Samtidigt var antalet nyexaminerade poliser 646. Förra året var alltså de nya poliserna 186 färre än poliserna som slutade, trots att de fysiska och språkliga kraven på Polishögskolan har sänkts för att bredda rekryteringen.

Varför är det fler poliser som slutar än börjar? Hur kan arbetsvillkoren ha blivit så dåliga att en majoritet av Polisförbundets medlemmar funderar på att söka sig vidare? Vilket ansvar har partierna för brott som inte utreds och regionledningscentraler som inte svarar på vanliga 112-samtal?

Detta är frågor som måste bli centrala i den politiska debatten om polisens framtid. 

Beredskapspoliser, som måste lämna sina ordinarie jobb vid extraordinära händelser, fungerar i bästa fall som ett komplement. Om arbetsförhållandena för vanliga poliser inte förbättras kommer dagens kompetensflykt bara att eskalera.

Liberalernas satsning på 2 500 fler poliser är bandage på ett blödande sår, men patientens tillstånd förblir kritiskt.