Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler har kul på jobbet allt längre?

/

Har du kul på jobbet? Då tillhör du en lyckligt lottad grupp människor. Och faktiskt en växande grupp.

Annons

Åtminstone om man ska tro en undersökning som Ennova gjort.

Nu ska man ta alla undersökningar med en ordentlig nypa salt. Men om man gör regelbundet återkommande undersökningar med samma metod och frågor kan man ändå se en tendens.

Och den är tydlig.

Arbetsglädjen ökar. Sverige har avancerat till femte plats när det gäller arbetsglädje i ligan som toppas av Danmark och Norge. I bottenstriden, bland de 25 000 anställda i 23 länder som ingår i undersökningen, finns Japan, Ungern och Ryssland.

Glädjande nog har arbetsglädjen ökat mest i den offentliga sektorn som i den allmänna debatten ofta framställs som pressad av tuffa besparingar med arbetsgivare som har svårt att sätta guldkant på tillvaron.

Det är utan tvekan innehållet i arbetet som är avgörande för arbetsglädjen. Och att var efterfrågad, behövd, bli sedd och få respons på det man gör.

I den meningen är arbetet viktigt, inte bara för att få lön och kunna försörja sig, utan också för att finnas med i ett sammanhang som är meningsfullt.

Därför blir frågan om de som står utanför arbetsmarknaden oerhört angelägen och handlar om mer än att skapa sysselsättning i betydelsen tidsfördriv. Varje människa som vill och kan arbeta borde få ha ett jobb där man kommer till sin rätt efter sina personliga förutsättningar. Och få känna arbetsglädje.

Men det finns också en annan sida av arbetet. Vi behöver jobba för att tillsammans bygga ett samhälle med en grundläggande välfärd och trygghet.

Lite teknokratiskt uttryckt kan man säga att arbetslivets längd och villkor styrs av samhällets behov och produktionskrav. Vi måste helt enkelt jobba. Vare sig det är kul eller inte.

Med den befolkningspyramid som Sverige och EU har, där allt färre unga måste försörja allt fler äldre, måste helt enkelt fler jobba mer. Och längre.

En förkortning av arbetstiden riskerar att rasera, eller åtminstone drastiskt försämra, vår välfärd. Att som våra vänner grekerna ha en pensionsålder på mellan 53 och 60 år, eller som miljöpartisterna kräva 35 timmars arbetsvecka eller som vänsterpartisterna kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön håller inte.

Däremot borde man mer diskutera möjligheten att anpassa sin arbetsdag och sina arbetsvillkor efter den livssituation som man lever i under olika perioder av livet.

Om vi ska jobba mindre och samtidigt behålla en anständig gemensamt finansierad välfärd med ett växande antal äldre måste skatterna höjas rejält.

Då är det betydligt mer tilltalande att vi jobbar längre. Idag får vi inte jobba längre än till 67 år. Om vi nu inte är egen företagare, musiker, hantverkare eller liknande som har fria jobb.

Om pensionsåldern exempelvis höjdes till 70 år skulle samhället spara 300 miljarder under de närmaste tio åren.

Det är inte orimligt. När den allmänna folkpensionen infördes 1913 och fastslogs till 67 år var medellivslängden 58 år för kvinnor och 56 år för män.

Idag är livslängden runt 83 år för kvinnor och 78 år för män. Om vi skulle ha en motsvarande pensionsålder idag som 1913 skulle den ligga på 93 år, påpekar historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg i sin bok Efter fyrtiotalisterna.

Det är det ingen som föreslår. Men det ger ändå en del perspektiv för tanken.

Varför inte låta pensionen bli ett individuellt val? Avskaffa 67-årsgränsen helt. Låt de äldre som fortfarande har arbetsglädje jobba vidare. Men behåll samtidigt rätten att gå i pension eller gå ned i deltid vid 61 års ålder?

Det tjänar alla på. Kanske framför allt de yngre, eftersom de äldre då bidrar till samhällsekonomin och lättar på trycket på de yngre.

Mer läsning

Annons