Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Festivaldrag med Packet

/

Per Persson startade sin heta festivalsommar på kungliga jaktmarker i Stockholm.
Med sitt nytända Pack fick han publiken på Where the action is att glömma regn och rusk.
– Nu är det på riktigt igen, sade en nöjd Persson, efter tretton år tillbaka där han hör hemma – på de stora scenerna och i folkets hjärta.

Annons

– Jag bodde i den här stan i nästan femton år, så det här känns som att komma hem.

Per Persson lägger av sitt bredaste smil på festivalens näst största scen.

En stor publik svarar med ett lika stort jubel.

De är uppenbart att de vill ge barden från Hälsingland ett varmt välkommen tillbaka.

Bland alla comebacker i artistvärlden just nu, känns det som just Perssons är en av de mer klockrena.

Tillsammans med Traste Lindéns Kvintett krattade Persson en gång manegen för dagens framgångsrika svenska publikfavoriter som Lars Winnerbäck.

Det är också som en tanke att delar av Perssons nya, flexibla Pack består av musiker från Winnerbecks kompband Hovet.

Men den unga vitamininjektionen stavas Love Antell, Haninges fränaste 28-åring ger Packet en ny krydda som gitarrmanglare.

Magnus Lindh och hans lika finstämda som vildvuxna dragspel är en länk till bandets historia.

Lägg därtill att Perssons svärtade sånger inte är behäftade med något bäst-före-datum, varken de gamla eller de nya.

Det är dessutom en Persson i praktform som stolt kliver ut för att regera igen. Inga stora överraskningar, men ett pärlband klassiska låtar med en ny glöd. Det räcker väldigt långt.

Även de yngre i publiken kan alla texter utantill. Vare sig det handlar om en vemodig bröllopsdag eller en furiös avslutning i Tusen dagar härifrån.

Extra jubel möter såklart den nya signaturlåten Stenad i Stockholm, med sina ”gränder som gränsar åt helvetet till”.

– Jo, det är alltid viktigt att man har en bra trudelutt, och en bra bokare. Det är på de stora scenerna som det liksom blir på riktigt igen, säger Per Persson efter den lyckade konserten.

Åldermannen Lindh är krasslig och pustar ut i en soffa. Unge Love Antell rusar runt och laddar för sin nästa konsert med egna bandet Florence Valentin.

Persson själv ser fram emot en intensiv sommar.

– Jag märker redan en skillnad, alla är mycket vänligare här ute nuförtiden. Tajmingen var också bra, folk som sjunger på svenska funkar bra i dag.

I övrigt var det en något splittrad, och mycket blöt, festival som nu hittat ett hem på ett fält tretton minuters promenad från Universitetet i Stockholm.

Rockens karaktärer, oavsett trender eller ålder, är här en vettig ledstjärna.

Det gav också toktoppar som en inspirerad Neil Young (bara något solo för lång) och särskilt en frustande Nick Cave som skippade balladerna för det mer vildvuxna mörkerlarmet (Stagger Lee, Mercey Seat) med sina Bad Seeds.

Ikonerna The Pixies var väl inte direkt dåliga, men kändes ofta väl trötta och pliktskyldiga. Det blir lätt så när inte hjärtat är med...

Mer läsning

Annons