Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Faster Selmas svepning

Det allra vackraste bomullstyg broderat med guldfärgade sömmar och fastsydda glaspärlor. Glaspärlor som har slipats för att se ut som diamanter och sedan fogats in i perfekta mönster av religiösa tecken och symboler.

Den liksvepning som Selma Nyström broderade åt sig själv är i dag ett ovärderligt museiföremål i Arbrå hembygds- och fornminnesförenings ägo. Men svepningen var egentligen gjord för att användas.

Endast det allra vackraste var gott nog när Selma på uppståndelsens dag skulle möta sin skapare. Varför det inte blev så är höljt i dunkel. Svepningen hittades först i efterhand bland Selmas tillhörigheter.

Tillhörigheterna innefattade mängder av broderade tyger. Alla tillverkade av Selma och ett vittnesmål om hennes konsthantverk, men också om hennes karaktär och personlighet.

Selma Nyström föddes 1894 under knappa förhållanden i ett litet torp i Iste, norr om Vallsta. Hennes pappa var skogsarbetare och kolare.

När hon var åtta år dog hennes mamma i barnsäng. Det var när det sjätte barnet i syskonskaran föddes, en pojke som senare skulle bli pappa till Gun Palmqvist.

Gun kan i dag berätta det man vet om fasterns liv och leverne, som när Selma vid 13 års ålder skickades som lillpiga till Stenegård i Järvsö. Där fick hon möjligheten att konfirmera sig, ett religiöst uppvaknande och en avgörande händelse i hennes liv.

– Faster Selma blev väldigt tagen av konfirmationen och skulle för resten av sitt liv förbli djupt religiös, berättar Gun.

Efter tjänsten på Stenegård fick hon plats som ensamjungfru i ett grosshandlarhem i Stockholm. Hon hittade en enrumslägenhet på Erstagatan strax intill Sofia kyrka på Söder som hon skulle dela med en annan kvinna, tant Ann-Lena.

– Grosshandlare Johanssons familj var förmögna och ett jobb som ensamjungfru i den familjen innebar jobb dygnet runt, berättar Gun. Många mottagningar och barn som skulle passa och ses efter.

Men grosshandlarfamiljen uppskattade Selma och hon blev kvar i många år. Detta trots att hon råkade ut för en svår olycka redan i 20-årsåldern.

– Hon blev påkörd av en spårvagn och skadorna från det plågade henne livet ut, berättar Gun. Hon tvingades till ständiga sjukhusvistelser under resten av sin levnad på grund av sviter från olyckan.

Kanske var det under de många sjukhusvistelserna som Selma hade tid att brodera alla sina fantastiska mönster på olika tyger. För när skulle hon annars ha gjort det?

Redan tidigt kom hon i kontakt med frälsningsarmén och skulle för resten av livet vara en hängiven frälsningssoldat. Hemma hade hon ett eget altare och till det hade hon broderat en altarduk med en stjärna för varje själ hon hade räddat.

En hisnande tanke när man ser alla stjärnorna på duken. Efter att ha jobbat hela dagen kunde hon stiga upp mitt i natten, sätta på sig uniformen och ställa sig att vänta utanför någon av Stockholms alla ölstugor. I väntan på trasiga själar som behövde räddas från ett liv i synd.

– Men även om hon var djupt religiös kan jag inte minnas att hon levde vare sig ett strängt eller tråkigt liv, säger Gun.

På somrarna brukade faster Selma och tant Anna-Lena åka upp till Selmas lilla sommarstuga i Iste. Där i anslutning till släkttorpet kunde hon träffa sina släktingar.

– Att kliva in i hennes lilla stuga var som att kliva in i en idyll, berättar Gun Palmqvist. Alla möbler var vita, alla fantastiska broderier och prydnadssaker, glas och porslin...

Som god frälsningssoldat kunde hon inte dra ner på vare sig välgörenhet eller tempo. Varje sommar anordnade hon både "de gamlas dag" och "barnens dag".

En sommar kom också grosshandlarfamiljen Johansson på besök.

– Jag minns grosshandlaren väl, berättar Gun.

– Han var en trevlig karl och jag minns särskilt att han gav mig mitt livs första tuggummi, ett Toy. Jag minns ännu det rosa omslagspapperet, det var nästan det viktigaste!

Men inget varar för evigt. Åren och det hårda tempot började ta ut sin rätt och vistelserna på sjukhus blev allt fler och längre för Selma.

1960 dog hon på ett sjukhus i Stockholm och hon ligger nu begravd på Skogskyrkogården. "En ringa herrens tjänarinna fick gå till vila", som en officer i Frälsningsarmén uttryckte det i Selmas dödsruna i Frälsningsarméns egen tidning Stridsropet.

Även i dödsrunan påtalades Selmas broderier och de tavlor som många frälsningssoldater fått som gåvor, där Selma broderat med motiv ur John Bunyans 1600-talsroman Kristens resa.

Först efteråt hittades den liksvepning som Selma broderat till sig själv. Det går inte alltid som man har tänkt sig och Selma fick aldrig använda sin minutiöst förberedda svepning.

– Ett ovärderligt museiföremål, konstaterar Britta Smålänning när hon tillsammans med Gun Palmqvist försiktigt plockar fram den ur ett skåp på Fornhemmet i Arbrå.

Bomullstyget har broderats med guldfärgade sömmar och fastsydda glaspärlor. Glaspärlor som har slipats för att se ut som diamanter och sedan fogats in i perfekta mönster av religiösa tecken och symboler.

– Man kan utläsa mycket av hennes tankevärld när man ser på svepningen, säger Britta Smålänning och visar på detaljerna.

– Hur hon måste ha sett fram mot uppståndelsens dag och ville vara fin när hon skulle träda in i vår herres sal!

I samlingarna finns också örngott och lakan som hon tänkt sig att ha i kistan. Det och andra skatter Selma broderade under sin levnad och som de efterlevande sedan skänkt till de digra samlingarna i Arbrå hembygds- och fornminnesförening.

– Man kan se att hon inte hade det så gott ställt, förklarar Gun Palmqvist. Ibland har hon tagit tillvara gamla mjölsäckar och skarvat ihop med andra tyger, men det hon gjorde visar ändå hur små människor under enkla förhållanden kan utveckla sin talang. Men man funderar verkligen hur hon hann med allt.