Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fares om tio år med svensk film

/
  • Josef Fares är regissören vars karriär sammanfaller med 2000-talet; han debuterade 2000 med

Josef Fares debuterade år 2000. Hans framgångsrika karriär sammanfaller helt med den svenska filmens 00-tal.

Här ger Fares sin syn på filmens pånyttfödelse, 00-talets trender och inte minst framtiden.

Annons

Den svenska filmens 2000-tal började den 23 oktober 1998, med premiären för Lukas Moodyssons "Fucking Åmål". Över en natt hade film-Sverige fått en helt ny röst.
Filmen innebar också ett avstamp för en ny svensk auteurvåg, där starka regissörer skulle få berätta sina egna historier. Drivande var filmbolaget Memfis, med namn som Moodysson, Maria Blom, Jesper Ganslandt - och inte minst Josef Fares och hans "Jalla! Jalla!"
- Memfis kontaktade mig i samma veva som "Fucking Åmål" kom, det var faktiskt Lukas som rekommenderade mig, säger Fares.
- Jag minns att det var en positiv känsla i luften. Allt var nytt och fräscht, det var bara att köra.
Tråkigt 90-tal
När han tänker tillbaka på filmens 1990-tal säger Fares att han "tycker som de flesta, att det inte var speciellt intressant".
- Nollnolltalet blev en renässans. Förnyelse. "Fucking Åmål" satte en standard. Bara titeln: Fuck this, nu går vi in i något nytt. Det var ett kontroversiellt tema och en film som gjort enormt mycket för homosexuella, som förändrat liv. Och sedan kom "Jalla!" som tog upp invandrargrejen fast utan pekpinnar utan mer avslappnat. Så jag hoppas att jag bidragit också.
Liksom Moodysson slog Josef Fares igenom över en premiärkväll. Då kopplades han ihop med en annan av 00-talets tidiga filmtrender, en "invandrarvåg" där också Reza Parsa ("Före stormen"), Reza Bagher ("Vingar av glas") och Geir Hansteen Jörgensen ("Det nya landet") ingick.
- Det var bra på ett sätt, det kanske gav chansen till fler unga invandrare att göra film. Men egentligen hoppas jag att Sverige blir som USA, att man struntar i vilken bakgrund folk har.
En trend som däremot fortfarande låter vänta på sig är kvinnliga regissörer. Filminstitutet har en policy att minst 40 procent av alla filmer skulle ha en kvinna som regissör, producent eller författare. Det målet har inte uppnåtts. Även om 00-talet sett flera kvinnliga genombrott - Maria Blom, Teresa Fabik, Nahid Persson Sarvestani, Ella Lemhagen och Lena Einhorn för att nämna några - är filmbranschen fortfarande ojämlik.
Motreaktion
De senaste åren har det uppstått en ny svensk filmvåg med titlar som "Farväl Falkenberg", "Man tänker sitt" och "Flickan". Filmskaparna har börjat arbeta med tystnad, bilder och stämningar snarare än traditionellt historieberättande.
- Det kan vara en motreaktion mot oss, säger Fares. Det vi upplevde 1998 kände de 2005. Men ibland känns det som att utförandet blivit viktigare än själva filmen. När jag ser nya svenska filmer kan jag undra "Vad har varit viktigast här, att sticka ut eller att göra något som man verkligen tror på?"
- Det jag saknar i dagens svenska film är mer fokus på hjärta och glädje och mindre på intellektualism. Jag vill att man blir mer konkret och rak. Och så saknar jag actionfilm.
Fler ser, färre betalar
Nu står den svenska filmen inför ett vägskäl. Allt fler ser film, men allt färre betalar för den och ännu färre ser den på bio. Den stora utmaningen blir att hitta nya visningsfönster, främst via nätet, men också hitta sätt att få betalt.
- Jag är optimist. Filmen kommer alltid att hitta sin publik, sin form, säger Josef Fares.
- Man måste tänka i nya banor och inte bara jaga nedladdare. För mig är det inget självändamål att mina filmer går upp på stor duk, jag har inga som helst problem om folk laddar ner dem och ser dem på sin hemmabio. Men det är klart att man måste kunna tjäna pengar på sina filmer. Vi kommer att hitta vägar. Vi är bara inte där än.

Mer läsning

Annons