Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Familjen levde dubbelliv: "Jag visste egentligen var problemet låg"

Marlene gjorde allt för att hålla skenet uppe kring familjen och vardagen – hemmet var välstädat och det var ordning och reda med dottern. Men så kom det en orosanmälan från skolan och hela fasaden rämnade.

– Jag intalade mig själv att allt var bra här hemma, säger Marlene när hon ser tillbaka på livet som det var för ett par år sedan.

Elvaåriga Ester har autism och adhd. Därför hade familjen stöd från Socialtjänsten sedan tidigare och jobbade medvetet med dottern om att uttrycka känslor. Men så kom det signaler från andra föräldrar att Ester berättade sådant som inte var sant.

– Egentligen såg jag tecknen hos henne, jag såg hur hon skulle vara den coola tjejen, eller sur, tillbakadragen och till sist började hon att ljuga. Jag försökte ta itu med de problemen, men jag visste egentligen vad det riktiga problemet var, säger Marlene.

Det levdes parallella liv i familjen, som bor på en mindre ort i Bollnäs kommun. Maken Per-Erik jobbade som hantverkare och övrig tid gjorde han lite som han ville. Åkte ut och fiskade eller var på puben. Det var alkoholen som ställde till det. Marlene visste aldrig om han skulle komma hem till natten.

– Jag har druckit sedan jag var tretton år. Jag vet knappt vem jag är som person. Man blir så egoistisk av alkoholen, jag var ju sjuk och fattade inte vad jag gjorde. Jag drack kanske varannan dag, säger Per-Erik.

Läs också: De får barnen att prata: "Handlar mycket om att bena ut känslor"

Allt det som är vardag sköttes av Marlene. Det var hon och dottern i det andra teamet i hushållet.

– Jag fixade och donade med henne och skolan. Frågade någon hur det var sa jag att allt var bra. Vi hade det städat, Ester hade rena och fina kläder och jag såg till att inte glömma en pinal till skolan.

Båda har äldre barn sedan tidigare förhållanden och för Per-Erik var mönstret detsamma då.

– Då var det deras mamma som skötte allt. Jag har inte förstått vilken betydelse det har att vara med i hämtning och lämning och allt. Jag har haft en helt skev bild av livet, säger han.

Till sist satte Ester ord på att något var väldigt fel hemma. Hon sade i skolan att pappa slog henne.

Läs också: "Jag kunde vara full flera dagar i veckan"

Enligt familjen gjordes det en utredning som inte visade några tecken på att det förekom misshandel. Ester hade helt enkelt uttryckt en liknelse; hon upplevde att när pappa var onykter och skällde och levde om, kändes det i henne som att han slog henne.

– Det var en sådan smäll på truten för mig att jag vaknade upp och sade åt mig själv att "NU slutar du dricka", säger Per-Erik.

I samband med utredningen gick han i behandling för missbruket och har nu varit nykter sedan hösten 2014.

Läs också: När en pappa försvinner – Sara och Jazz gick i grupp för att sörja

Både Ester och Marlene har också fått den hjälp de behövde för att kunna gå vidare. För Marlene stod det klart att hon var medberoende och därför kompenserade för alla brister.

Ester började i stödgrupp för barn, BIG, på öppenvårdsenheten och går nu sin andra omgång för barn till missbrukare.

– Man har inte resurserna att hjälpa barnen med de här redskapen. Föräldrar behöver få upp ögonen för att hjälpen finns och ta den utan att känna skuld eller skam, säger Marlene.

De ser hur Esters självkänsla har växt, hon har öppnat upp och mognat.

– På BIG blir hon inte ifrågasatt utan alla känner igen sig i varandra. Jag har en känsla av att de lägger skulden där den ska vara och visar barnen att det inte är deras fel, säger Marlene.

Ester berättar att hon tidigare inte så gärna ville var med i skolan och hon kunde inte göra så mycket på lektionerna.

– Jag tänkte mest på annat. Men nu vill jag vara med andra, säger hon.

Gruppträffarna är veckans höjdpunkt. Efter påsklovet studsade hon upp ur sängen och frågade ”är det BIG i dag?”. När svaret blev nej tog det istället en evighet innan hon fått på sig kläderna och var redo för skolan.

– Först var jag blyg när jag gick där, men sedan när jag fått lära känna de andra blev det bättre. Jag kunde berätta saker som hade hänt. Jag blev förvånad när jag hörde att andra hade det som jag. Det är jätteskönt att förstå det. Det är som att det ger hopp att vara där, säger hon.

Fotnot: namnen på familjemedlemmarna är alla påhittade.