Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett steg tillbaka för Söderhamn

Som utflyttare är det lätt att än mer än förut värna om sina rötter och sin uppväxt. Med en flytt blir barndomen helt plötsligt en sådan stor del av vem man är.

Annons

Jag har det senaste året bott i Umeå, men med hjärtat kvar i Söderhamn. Vi utflyttare är de klart främsta ambassadörer Söderhamn kan få. Och som jag har tagit på mig rollen som ambassadör för denna stad. Det är trots allt här jag har vuxit upp och undermedvetet har jag nog alltid planerat en återkomst, att någon gång komma tillbaka för gott och rota sig. Men nog är det fascinerande hur vindar kan vända. I går såg jag fortfarande Söderhamn som mitt hem, i dag sitter jag 40 mil bort och skäms. Jag skäms över att främlingsfientligheten har letat sig in i finrummet. Jag skäms över invånarna i Söderhamn kommun som inte vågar möta dessa människor på flykt med respekt och lite nyfikenhet. Jag skäms över egoismen som ger Sverigedemokraterna 11,6 procent av rösterna. Mer än var tionde människa jag kommer att möta på gågatan när jag kommer hem på besök har ingen respekt för mänskliga rättigheter. Jag skäms, och samtidigt är jag stolt över att rösta i Umeå kommun, där rasismen och främlingsfientligheten får 1,5 procent av väljarrösterna. Söderhamn tog ett jättestort steg bakåt i söndags. Den lilla framåtanda jag trodde fanns är bevisligen slut. 11,6 procent. Det är en siffra som skrämmer iväg varje tänkbar inflyttare, och även tillbakavändare. Jag kräver en förklaring! Och då inte en förklaring av SD-medlemmar som kan retoriken och lärt sig alla lögner utantill. Jag kräver en förklaring av den vanliga invånaren. Av dig som i söndags fick för dig att rösta svart. Söderhamn, jag trodde så mycket mer om er. Jag kommer nog aldrig tillbaka ändå.

Karin Olsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons