Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett parti som har framtiden bakom sig?

/

Skulle någon märka – eller ens bry sig – om Kristdemokraterna försvann?

Annons

När partiet nu håller riksting i Örebro balanserar man på den magiska fyraprocentspärren till riksdagen.

Och lokalt i Hälsingland för Kristdemokraterna en rätt tynande tillvaro. I Ovanåker har partiet fyra mandat, i Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal och Söderhamn har partiet bara två mandat och i Nordanstig ynka ett.

Ibland har man sagt att partiets väljarbas utgörs av så kallade sistagångsväljare. Men även om detta kan diskuteras är det helt klart att väljarnas medelålder är påfallande hög och att partiet har påtagligt svårt att nu unga väljare.

Att Kristdemokraterna delar detta problem med flera andra partier är en klen tröst. Om ens någon.

Självklart skulle det få allvarliga konsekvenser om KD försvann nu. Utan KD över fyra procent har den borgerliga alliansen inte en chans att bilda regering.

Om däremot alliansen hade valt att göra en så kallad valsamverkan hade risken att hamna under fyra procent inte spelat någon roll. Men sannolikt kommer tillräckligt många "kamrat-fyraprocentare" att rädda KD kvar i riksdagen ännu en gång.

Men att få röster bara för att säkra alliansen är inget som skapar någon entusiasm och framtidstro. Faktum är att utrymmet för KD har krympt i takt med att partiet alltmer har blivit ett allmänborgerligt sekulärt parti.

Det har blivit mycket trångt i mitten sedan Moderaterna lämnade sin nyliberala profilering och Folkpartiet tonade ned sin kulturradikalism och ersatte den med ordning och reda, och Centerpartiet övergav sitt dogmatiska kärnkraftsmotstånd.

Den i stort sett enda profilfråga som KD har kvar är vårdnadsbidraget som knappast är någon röstmagnet. Även om det troligen är så att många familjer delar partiets grundläggande syn att familjerna själva måste få större inflytande över valet av barnomsorg utan pekpinnar från staten.

Men den nuvarande formen av vårdnadsbidrag är inget som ökar valfriheten, utan förstärker bara gamla könsrollsmönster.

Visserligen försöker partiledaren Göran Hägglund och partiledningen hitta frågor som kan locka nya och yngre väljargrupper. Men det har inte gått särskilt lysande.

Talet om verklighetens folk var för luddigt för att vara någon röstmagnet.

Det senaste försöket är att KD lanserar sig som partiet som vill sätta en gräns för politikens inflytande.

Det kan verka som en självmotsägelse, ett politiskt parti som vill begränsa politiken. Men där har partiet ändå en poäng, även om också den kan vara lite svår att konkretisera och marknadsföra.

Men det är helt klart viktigt att se till så att politiken inte detaljreglerar och styr frågor som andra bättre skulle kunna lösa.

KD vill också se över balansen mellan den enskilde och myndigheterna. Varför kräver exempelvis en myndighet svar inom några få dagar, medan de själva kan hantera ärendet i månader? Bra fråga, men valvinnande?

En annan fråga som Göran Hägglund vill lyfta är välfärdens kvalitet. Men vilket parti vill inte göra det?

Även om sakpolitiken är viktig spelar partiledaren som galjonsfigur en stor roll. Det visar inte minst den så kallade Westerberg-effekten 1985 och den nuvarande Wetterstrand-effekten.

KD hade en liknande Svensson-effekt 1998 då partiet fick nästan 12 procent i riksdagsvalet. Men då hade Alf Svensson kämpat som partiledare i 25 år.

Även om Göran Hägglund inte har samma pondus som Alf Svensson, har han en personlighet som borde kunna locka fler väljare.

Men om ett parti framstår som det har framtiden bakom sig har partiledaren en närmast omöjlig uppgift.

Mer läsning

Annons