Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett LO för alla

/

Tidigare i somras släppte Arbetarrörelsens Tankesmedja en rapport om framtiden för samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Lite olyckligt försvann rapporten och diskussionen i mediebruset, den fackligpolitiska samverkan tål att synas i sömmarna.

Annons

I arbetarrörelsens historieskrivning heter det att Socialdemokraterna och LO är två grenar på samma träd. Medan den ena tillvaratar arbetarnas intressen på arbetsplatserna gör den andra detsamma i riksdagen. Därav de forna kollektivanslutningarna av LO-medlemmar till S, därav de återkommande ekonomiska stöden från LO till partiet, därav att ungdomsförbundet SSU är både LO:s och Socialdemokraternas ungdomsförbund.Men även om bandet varit starkt – och stundtals mycket framgångsrikt för både LO och S – finns det all anledning att diskutera hur rimlig den nuvarande ordningen är.

Stödet för S bland LO-medlemmarna befinner sig på historiskt låga nivåer. I valet 2010 röstade bara drygt 50 procent av dem på Socialdemokraterna. Det innebär i praktiken att den andra halvan var med och finansierade Socialdemokraternas valkampanj trots att de röstade på ett helt annat parti. Ur demokratisk synpunkt är mångmiljonrullningen från fackförbundsmedlemmarna till Socialdemokraterna därför en tickande bomb.

Även för Socialdemokraterna hopar sig problemen med den fackligpolitiska samverkan. Ett av dessa kommer till följd av att styrkeförhållandena mellan centralorganisationerna förändrats.

Idag är TCO och Saco , tjänstemännens respektive akademikernas organisation, tillsammans större än LO. Det betyder ironiskt nog att en majoritet av alla fackanslutna står utanför den fackligpolitiska samverkan. LO:s särställning blir då mer av ett problem än en möjlighet för socialdemokratin att vinna valmanskåren i allmänhet och löntagarna i synnerhet.

Samtidigt, och inte att glömma, försätter den fackligpolitiska samverkan den enskilde arbetaren som av politiska skäl står utanför facket i en utsatt position. För många arbetare saknas möjligheten till organisering utanför ett LO-förbund vilket innebär att om man tar man avstånd från kopplingen till Socialdemokraterna tar man samtidigt avstånd från det skydd facket ger.

Ovanstående kritik berör givetvis inte fackförbundens ställning på arbetsmarknaden överlag. Tvärtom bör kritiken förstås som ett led i hur den svenska modellen med starka fackförbund kan bestå. I det sammanhanget är alltjämt kopplingen mellan S och LO ett problem.

Anders Gustavsson

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons