Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett liv på gatan väntar familjen

Barnen Nursen, Dilaren och Ebubekir Cakici lider av en allvarlig hudsjukdom.

Trots det ska de avvisas från Sverige till Cypern.

Vi reste till Cypern för att ta reda på vad som kommer att möta barnen.

Annons

Mehmet Cakici öppnar dörren till det lilla huset där han bor för tillfället. En vän från fängelset, som han kallar förvaret Menoyia detention center, låter honom bo där.

Möblerna på den lilla uteplatsen är trasiga. Färgen på väggarna spruckna. Ett ruckel.

– Jag visste inte var jag skulle ta vägen när de släppte mig. Jag hade ingenstans att gå, säger Mehmet Cakici.

Nu klarar han sig. Mehmet har en sovplats för natten och vänner som ger honom mat.

– Jag har haft tur, säger han.

Samtidigt på en hemlig ort i Sverige sitter En lägenhet som de inte kan lämna. De gömmer sig för polisen.

De kan inte språket. Har inga pengar. Barnen går inte i skolan. Välvilliga själar skramlar till hyran och kommer dit med mat.

– De mår inte bra. De ser bara utsidan genom fönstren. Min fru sa till mig i går att hon vill åka till Turkiet, vårt hemland. Men jag sa att det inte går. Våra barn kan inte leva där. Hon måste stanna, säger Mehmet.

Han lever hellre åtskild från sin familj än att återförenas med dem i Cypern eller Turkiet.

– Mina barn är sjuka, De kan inte leva här. Värmen, solen, insekterna och smogen förvärrar deras infektioner. De kan inte komma hit.

Mehmet tänder en cigarett och drar djupa bloss. Han tittar ner i backen. Sväljer gång på gång.

– Vart är våra mänskliga rättigheter? Vi är inte djur. Mina barn behöver hjälp. Men jag separerades från min familj. Sattes i fängelse. Jag är inte kriminell. Varför hjälper ingen oss?

Mehmet och Sakine Cakici är kurder från Turkiet. De lämnade hemlandet eftersom barnen inte fick den läkarvård de behövde och flyttade till Cypern där de levt med tillfälliga uppehållstillstånd i elva år. Under den tiden försörjde Mehmet familjen genom att arbeta illegalt.

I slutet på sommaren 2012 åkte de till Sverige. Barnens läkare hade rekommenderat dem att flytta till ett kallt land där deras hälsa skulle förbättras.

De sökte asyl. I mars förra året beslutade Migrationsverket att avvisa hela familjen enligt Dublinförordningen, som säger att det är det första EU-landet en person anländer till som ska utreda asylansökan.

Migrationsverket anser att barnen Nursen, 14 år, Dilaren, 12 år, och Ebubekir, 10 år, har samma möjligheter att få vård och sina rättigheter tillgodosedda i Cypern som i Sverige.

Verkligheten är en helt annan.

– Om din familj kommer hit så kommer ni antingen att bli deporterade eller leva på gatan. Ni kommer inte att överleva, säger Doros Polykarpou, som är vd på Kisa till Mehmet Cakici.

Kisa är en av få frivilligorganisationer på Cypern som hjälper asylsökande och flyktingar.

Mehmet Cakici tittar med tvivlande ögon på mannen mitt emot honom som precis levererat budskapet.

Doros Polykarpou fortsätter.

– Du kan inte jobba. Du kan inte få socialbidrag. Det finns inte en chans utan uppehållstillstånd.

Han talar med hård och rak stämma. Förskönar inga ord.

Mehmet Cakici fördes direkt från polisstationen på Larnacas flygplats till det fängelselika förvaret Menoyia detention center med en deporteringsorder till hemlandet Turkiet när han kom till Cypern.

Efter mer än en månad släpptes han plötsligt några dagar innan Arbetarbladets reporter skulle besöka honom. Han fick en humanitär status som ger honom tillstånd att stanna i landet i sex månader.

– Myndigheterna vet att Sverige har koll på dem. Nu ger de honom sex månader för att Sverige ska skicka hit familjen. Sedan kommer de att deporteras, säger Doros Polykarpou.

På Cypern är allt ett spel förklarar han. Migrationssystemet är uppbyggt för att skrämma bort människor som vill söka asyl. Ingen ska vilja komma till landet och de som gör det väljer snart att lämna frivilligt.

Asylprocessen kan ta sex, sju år. En lång tid att vänta då människor som söker asyl diskrimineras i landet. Den ekonomiska krisen har förvärrat allt ytterligare.

I augusti 2013 halverades socialbidraget för asylsökande. En hel familj får mindre än 100 euro i månaden i kontanter och kuponger att handla mat för. Hyran, max 200 euro, betalas direkt till hyresvärden.

På sex månader får de inte jobba alls. Därefter får du bara jobba inom vissa områden. På jordbruk eller som hembiträde.

Minimilönen på Cypern är 750 euro, de asylsökande tjänar 420 euro, vilket motsvarar cirka 3 700 kronor.

– Bara hyran kostar mer än 400 euro. En ensam person kan kanske klara sig men familjer får svälta, säger Doros Polykarpou.

För att få bort så många som möjligt från bidragslistan erbjuds asylsökande jobb på jordbruk. Tackar de nej dras socialbidraget in.

– En ensamstående mamma med små barn kan få ett erbjudande om jobb på en gård flera mil bort. Trots att hon inte har någon bil och ingen barnomsorg. Tackar hon nej får hon inga pengar.

– Låt oss fortsätta längs tortyrmaskineriet, säger Polykarpou och berättar om Kofinou, Cyperns enda mottagningscenter för asylsökande med 80 platser.

Mitt ute i ingenstans omgärdade av stängsel bor hela familjer i baracker på några kvadratmeters yta. Isolerade från omvärlden.

– De kan bo så i flera år. Tills de säger att de inte ville stanna. Det är en mekanism för att sparka ut folk ur landet, säger Doros Polykarpou.

Den som tackar nej till att bo på Kofinou får inget socialbidrag.

– Folk bor på gatan. Vissa kan bo hos vänner och jobba illegalt. Vissa lånar pengar. Andra svälter.

– Till och med flyktingar som har fått skydd i Cypern lämnar landet för att de inte kan leva här.

Doros Polykarpou vänder sig till Mehmet.

– Din fru måste skaffa en advokat i Sverige. Din enda chans att få komma tillbaka dit är att de ändrar sitt beslut och låter familjen stanna.

– Annars kommer du antingen att bli deporterad eller leva här med din fru och dina tre barn. Här kommer ni inte att klara er utan papper.

Doros Polykarpou skrattar när jag frågar om Cypern lever upp till de mänskliga rättigheterna. Nej, inte på långa vägar, blir svaret.

Mehmet Cakici lämnar Kisas kontor och tar bussen tillbaka till huset i staden Limassol.

När jag ringer honom från Sverige är situationen oförändrad.

– Jag sökte socialbidrag men de sa att vi inte kan ge dig någonting. Då sa de att jag skulle åka till Kofinou och jag sa okej. Men då sa de att jag inte kunde åka, det var bara för flyktingar.

I stället uppmanade de Mehmet att skaffa jobb.

– Men jag har inget tillstånd att arbeta.

I slutet på mars släpptes Mehmets vän ut från förvaret. Då tvingades han lämna huset. För tillfället bor han hos en annan bekant. Mehmet vet inte hur länge han får stanna.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag måste sova på gatan så sover jag på gatan.

Artikeln är skriven av