Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett kvinnoliv

Sågspån och eld är författaren Vibeke Olssons tredje del av berättelsen om Bricken på Svartviks sågverk söder om Sundsvall. Karin Kämsby har läst den.

Annons

Romanen av Vibeke Olsson är en riktig bladvändare och det går inte att släppa den ifrån sig. Den utspelar sig i ett sent 1800-tal, så annorlunda men ändå så nära. Bricken ska fylla 20 och hon längtar efter kärlek, barn och familj.

Bortsett från att språket är en ren njutning vet jag först inte vad det är i berättelsen som går så rakt in i hjärtat på mig. Är det doften av tidig vår vid Norrlandskusten? Är det författarens förmåga att levandegöra miljöerna på Svartvik? Eller är det den raka berättelsen om Brickens hårda liv, hennes tro, hopp och kärlek, hennes självklara klasskänsla och kampen mot fattigdomen?

Frågarna virvlar omkring tills att det slår mig att det är kvinnoskildringen som gör berättelsen så stark. Bricken är en kvinna vars liv det går att känna igen sig i trots att det är mer än hundra år som skiljer. I berättelsen om henne gestaltar och uppvärderar Vibeke Olsson det traditionella kvinnoarbetet. Därmed synliggör hon kvinnornas roll i den uppvaknande arbetarrörelsen, på deras egna villkor. De som höll rent, de som värnade om nykterheten, de som tog hand om barnen och fick fram mat på bordet även när det var som fattigast.

Det har vad jag vet inte gjorts tidigare. Det är männens arbetarhistoria som berättas, och om kvinnor finns med så är de sedda ur ett manligt perspektiv. Brickens tal är begripligt hela vägen, vare sig det handlar om politik, sammanhållning, arbetet som ger moralisk resning, blöjbyten eller tvätt.

Här får till och med självaste August Palm på nöten, när han i Sundsvall predikar mot nykterhetsrörelsen samtidigt som stadens arbetare mobiliserar för att stänga lönnkrogarna.

Berättelsen är i jagform. Bricken iakttar vad som händer i samhället, vare sig det handlar om Sundsvallsbranden, utvandring, rösträttsrörelse eller strejker. Efter att ha jobbat i industrin väljer hon att ha kostkarlar. Det innebär att hon i hennes och pappans enda rum med spis tar emot arbetare som sover och äter mot betalning. Hon lagar mat, tvättar, städar, skapar ett hem och ger trygghet.

Men så blir hon kär i en kille som varken baptistförsamlingen, där hon är medlem, eller hennes far gillar. De skickar henne som piga till Stockholm. Där håller det på att gå riktigt illa innan hon hittar tillbaka till Svartvik, kärleken och sig själv.

Karin Kämsby

Annons