Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enorm för vissa - ett hem för andra

Det är stort och flott, men det är knappt några ortsbor som varit in där.

Men det var i "villan" i Ljusne som Wallenbergs fattade viktiga beslut och bjöd på dyrbara viner.

Numera ägs Ljusnefors herrgård av Per och Anita Dahlgren.

Annons

Som Ljusnebo har man alltid sett den stora villan intill älven, men aldrig tillåtits att sätta sin fot där. Så när vi svänger in till Ljusnefors herrgård känns det fortfarande som vi beträder förbjuden mark.

Det var här överheten bodde, de som styrde över bruket. Det är alltså med en pirrig känsla i kroppen som jag sätter fingret på dörrklockan.

– Hej, och välkommen, säger Per Dahlgren och visar in oss i hallen som inte är en vanlig hall.

Med flera välvda bågar och speglar i guld känns det mer som om vi klivit in i ett magnifikt vardagsrum.

Själv ler han bara och berättar att han, hustrun Anita och de båda barnen valde att lämna huset i Stockkolm för att flytta in i herrgården 1995.

Det har de aldrig ångrat, de tog med sig sitt företag och byggde upp sitt liv i Ljusne. Numera har de överlåtit företaget åt sonen och fått mer tid till att förvalta sina 29 rum och kök.

– Vi har räknat ihop det till 23 rum, men i fastighetsbeskrivningen står det 29, så vi kanske inte har hittat alla än, säger Per och tar oss med in i matsalen.

Det var alltså här alla finare middagar med dyrbara viner intogs med Wallenbergarna i spetsen. Fast när huset byggdes var det för disponenten Harry von Eckermann och hans familj. Då revs greve Halwylls sommarvilla för att ge plats åt det nya. Villan var till och med först med att elektrificeras i Ljusne. Därefter kom kyrkan.

– Totalt tog det fem år för 40 man att bygga det här huset, men 1920 var det färdigt. Det var Arre Essén som ritade det och han har blivit min stora favorit. Han hade ett enormt sinne för arkitektur och detaljer. Kolla in taket, säger Per.

Minsann. Taket i matsalen är enormt. Helt i ek med 73 inbyggda lampor i en kraftig ram runt väggarna. Det stora matsalsbordet med plats för 16 personer och två vackert utsirade skåp i ek ingick i köpet liksom mattan som vävdes inför ett kungabesök. Men med tanke på att bara bordet väger 250 kilo så kanske det inte är så konstigt att det blev kvar.

– Trots att vi har bott här i 19 år nu så känner jag fortfarande tidens vingslag. Just i det här huset har det skett många stora och avgörande förhandlingar. Jag har hört berättas att limousinerna stod parkerade på rad ända bort till vägen ibland.

Men det var inte i matsalen herrarna befann sig då, utan i det blå rummet, eller Wallenbergsrummet som det kommit att kallas. Många gånger flögs viktiga personer med helikopter till villan i Ljusne. Förhandlades det inte så var det en plats för rekreation med fiske och jakt på agendan.

– När vi köpte huset var det Stora som ägde det, då hade det mest använts som möteslokal. Snacka om att de hade utrymme att förhandla, säger Per med ett skratt.

I alla rum finns en liten knapp på väggen att trycka på. Det är groggklockan får vi veta. När någon ringde på den var det bara för kökspersonalen att snabbt blanda ihop något gott. I åtta av rummen finns även kakelugnar, flera med handmålade motiv. Den gröna, pampiga i matsalen är från 1700-talet.

– Det kan man se på träbenen. Det var bara under det århundradet de gjorde benen i trä, berättar Per som läst på om villans historia.

Varför Ljusneborna kallar herrgården för just villan ska ha sin förklaring i att arbetarna ville fjärma sig från överheten och ville inte ge dem credit genom att kalla huset för herrgård.

Som arbetarunge kan man ha full förståelse för hur de kände. Att till exempel bygga två trappor upp till övervåningen kan ju vara smart. Men att bygga den ena i sten bara för att tjänstefolket inte skulle höras eller synas när de rörde sig i huset, känns i det närmaste förnedrande.

– Det var så det var på den tiden. Det var fattigt och eländigt, men i det här huset var det överflöd. Brukspatronernas rikedomar var enorma.

Per säger att han kan förstå känslan av att kliva in på förbjuden mark. När deras barn var små och tog hem lekkompisar stannade deras föräldrar vid staketet i stället för att köra in på gården. Då fattade han ingenting.

– Nu vet jag varför de gjorde det. Vanligt folk fick inte visa sig här och det sitter fortfarande kvar i många ortsbor.

Men Per och Anita har som sagt aldrig ångrat sitt köp. Från fönstren på de övre våningarna kan de se den obrutna horisonten, den enda plats där man se havet längs Ljusnan. Och på andra sidan älven ligger den gamla masugnen som även den har sin historia. För att inte tala om den enorma trädgården.

– Förr fanns det en helikopterlandningsplats och ett orangeri på tomten där det odlades apelsiner och citroner. Det försvann för länge sen, däremot kan vi ståta med 29 olika sorters träd och så har vi ju vårt lilla lusthus där vi kan vistas året om. Fast jag måste erkänna att det inte alltid är så roligt att klippa gräsmattan. Det tar minst två dagar med en åkgräsklippare, säger Per.

Just nu är gräsmattan fylld av vårdroppar, krokus och gulsippor, med älven intill är det bedårande vackert.

Med facit i hand kan jag förstå varför potentaten valde just den här platsen för sina villor. Och de som äger det nu är långt ifrån några brukspatroner.

– Det känns mest som en ära att få bo här.