Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Engagemanget är dött, leve engagemanget!

/

En stark människa står upp för sig själv. En starkare människa står upp för andra. Och Sverige är fullt av starkare människor som engagerar sig i samhället.

Annons

Men i ett land där samhälle och stat ofta blandas ihop, och där vi säger att "samhället måste ta ansvar" när vi menar att de sociala myndigheterna måste rycka in, förvirrar det ofta att prata om det civila samhället. Även om det finns där och är i allra högsta grad levande. Men vad är det egentligen då?

Regeringens Framtidskommission presenterade i veckan som gick en rapport om framtidens civilsamhälle. Även om vi många gånger har svårt att identifiera vad som är civilsamhälle och istället ägnar oss åt att diskutera vad som inte är det, är svenskarna förtjusta i det ideella engagemanget. Att engagera sig i den icke-statliga delen av det totala samhället är roligt och man hjälper andra, som de flesta av de som organiserat sig i den civila sfären svarar (enligt undersökningen "Vem bryr sig om det civila samhället? från tankesmedjan Sektor 3).

Nätverksaktivismen som är kanske det mest karaktäristiska med vår samtid. Det här är svårhanterligt för många politiker, att människor engagerar sig i helt andra forum än genom de dagordningsspäckade. Genom åren har jag träffat på flera tusen, framförallt unga, människor som trott på den enskilda människans förmåga att kunna förändra, oavsett om deras hjärtefråga handlar om internationellt samarbete, skola eller feminism. Vissa av dem är organiserade, andra startar ett nätverk för just det här tillfället. Ha också i åtanke hur våra dagar har förändrats. Tittar man på gruppen 15-24 år så är det i dag fler som är aktiva på sociala nätverk varje dag, än som passivt tittar på tv.

Men att låta tusen blommor blomma är alltid något som får politiker och byråkraterna att krumbukta sig. För hur ska stödet till engagemang, hur ska politiken för det se ut? Och det när frågan kanske snarare vore hur vi ska få politiken och byråkratin att hålla sig borta. Förra året försökte till exempel EU-kommissionen att kontrollera det civila samhället genom att slopa den svenska momsfriheten för ideella föreningar med omsättning på under en miljon kronor. I praktiken innebar det att bullförsäljningen till fotbollsmatchen inte skulle få vara bara det. Ju klåfingrigare politiker desto mer kan vi räkna med att engagemanget kan komma att kvävas under blanketter, redovisningar och krångel.

Det larmas med jämna mellanrum om engagemangets död på grund av individualismens framfart. Viljan att bli och fortsätta vara medlem och arbeta i samma organisation över lång tid tycks ofrånkomligen minska, se bara på de politiska ungdomsförbunden. Fast som Framtidskommissionens rapport konstaterar tycks viljan att arbeta ideellt i organisationer vara tämligen konstant. Den nya individualismen tycks alltså inte hota samhällsengagemanget, i synnerhet inte i enskilda frågor under begränsad tid.

Skillnaderna mellan de olika sfärerna (stat och civilsamhälle) gjordes av Friedrich Hegel (1770-1831). Han ansåg, med fog, att vi människor är sociala varelser vilket han använde som grund när han utvecklade sin teori om ömsesidigt erkännande. Enligt den teorin blir vi inte hela människor, eller fria individer, förrän vi blivit erkända av andra.

Kanske kan vi alltså luta oss mot en gammal tysk filosof när vi konstaterar att det vi inte behöver oroa oss över att människor kommer att sluta att engagera sig för en bättre värld.

För oavsett hur engagemanget ter sig mår vi bra av att göra gott.

Annons