Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En vilsen jämte i glada Bollnäs där Snoddas lever kvar

Bollnäs betyder det stora näset, och staden ligger vid sjön Varpen.
Snoddasstatyn är försvunnen, men Snoddas lever kvar, och gladare korvgubbe har jag aldrig träffat. Och inte bokhandlare heller för den delen.
Men på Ljusnan var det nästan mörkt.
Så kan det bli när en jämte kommer till Hälsingemetropolen.

Plötsligt flög f-n i mig.

En av landets folkkäraste människor genom alla tider hette Gösta Nordgren men kallades för "Snoddas" eftersom hans pappa var försäljare av kondomer. Jo, så var det, och när sonen Gösta följde med på säljresorna kallades han för "Gummisnoddas".

Och så blev det förkortat till Snoddas.

En dag skulle denne Snoddas bli landets mest folkkäre artist och han fick hela befolkningen att unisont sjunga "haderian hadera".

Och vi som var unga på den tiden sjöng "haderian, hadera, doppa Snoddas i chokla'."

Flottarkärlek.

Nu flög f-n i min eftersom jag precis hade kommit i höjd med hans hemstad Bollnäs på min resa hem till Östersund.

Jag skulle gå på Snoddasjakt. Jag skulle börja med att se om statyn över honom stod kvar vid Brotorget. Sist fanns den där, och då var Brotorget vackert inramat och fyllt av grönskande växtlighet.

Okej, då åker vi.

Det var en mörk och mulen torsdagskväll när jag gled in med min bil på en parkering inte långt från Brotorget. Jag klev ur och passerade på mitt strövtåg en liten korvkiosk som lyste och spred värme i ena hörnet av torget, och jag läste på skylten:

"GLADA KORVEN".

Spontant var det bara kärlek och värme jag kände när jag gick förbi detta lilla vattenhål och oas i den oändliga stenöken som Brotorget var i dag.

För det såg verkligen inte alls ut som senast. Torget var inhägnat och uppgrävt, och det var fyllt av singel och makadam och Bollnäsborna kunde inte gå över det, så de fick gå runt det.

Men var fanns Snoddas?

Var fanns denne flottare med färg som stod där och lyste upp hela Brotorget en gång för längesen?

Hmmm ... vart går man i Bollnäs om man vill veta vad som sig tilldrar i centrala stan?

Ljusnan så klart!

Bara ett stenkast från torget längs Västra stationsgatan låg denna smaragd i tidningsbranschen. Bara själva huset var som en liten karamell som man ville stoppa i munnen.

Jag ställde mig utanför på gatan och tittade upp mot tidningshuset.

Neongodis.

Men det var mer mörker än ljus och det var sent på eftermiddagen, och ... jo ... visst lyste det i ett av rummen på övervåningen?

Jag knackade på men ingen öppnade.

Min jakt på Snoddas gick vidare. Alldeles intill torget låg Helins bokhandel. Den har legat där på stadens bästa läge sedan 1878 och där borde någon i sanningens namn veta vad som händer och sker i centrum.

Det var öppet.

Där inne träffade jag en av Norrlandes gladaste bokhandlare. Det var Karin Helin och hon var fjärde generationen bokhandlare i Helinstråden och jag frågade:

– Ursäkta, men har ni någon bok om Snoddas?

– Ja, jag ska ha en sådan, men jag har den i lagret. Ett ögonblick.

Och så gick hon i väg.

Det mörknade utanför. Byggarbetarna på torget packade ihop och gick till korvkiosken för en snabbmiddag när Karin Helin kom tillbaka med en bok i handen.

– Den här har jag. Den har hans manager Torsten Adenby skrivit, kan det vara något?

Jag vägde den i min hand. Så vacker. Boken om Snoddas. Andades femtiotal.

Tittade på baksidan och såg priset 5,75, och tänkte att jag gjorde ett klipp.

– Jag tar den.

Hon sa:

– Jag tar hundra kronor för den.

– Okej, sa jag och langade fram en hundring ur byxfickan. Den fattige fick inte ha roligt den här gången heller.

Innan våra vägar skildes ställde jag frågan:

– Jo, en sak, Snoddasstatyn?

– Den har kommunen under ombyggnaden av torget ställt i ett förråd, svarade Karin Helin.

– Ansågs den för ful, undrade jag.

– Nejdå, det finns ingen avsikt att låta den försvinna. Statyn ska fram igen, men frågan är bara vart den ska placeras. Många vill att den ska ställas tillbaka på torget, medan andra, som jag själv är lite inne på också, att den ska placeras borta vid bandyplanen.

Jag tackade för mig och gick vidare genom staden.

Vid Glada Korven var det nu full fart. Stressade Bollnäsbor stannade till för ett snabbt mål innan kiosken stängde. Det var kö utanför, men korvgubben Ahmet Celen hade ändå tid att berätta.

Han sa:

– Jag kom till Stockholm 1969 för att köpa läderskor, vitskjorta och ett par gabardinbyxor, och så blev jag kvar.

Ahmet berättade om alla de diskjobb han tog de första åren, att han hade tre sådana jobb samtidigt och att han jobbade på Ringbaren, Esso motorhotell i Kungens kurva och på Operakällaren under Tore Wretman.

– Hade du ingen fritid, undrade jag så där lite typiskt ängsligt svenskt.

– Fritid? Nej, nej, då får man bara problem, svarade han.

Så började han rota sig, träffade sin blivande hustru som kom från Bollnäs, och så gifte de sig och flyttade hit.

– Jag är stockholmare, älskar Stockholm mer än något annat, men tycker också om Bollnäs. Jag har drivit den här kiosken i 25 år och den har stått på samma ställe.

– Du har blivit en rikskändis, eller hur?

– Jo, en gång när jag var i Vällingby på resa kom en polis fram till mig. Han undrade "är det inte korvgubben från Bollnäs?"

Ahmet visade mig sedan en tidning där han också figurerat i ett reportage.

Men även Ahmet ska flytta. Han får inte längre stå där under de grönskande lövträden i hörnet på torget.

– Jag ska dit, sa han och pekade mot andra hörnet av torget. Där ska jag bygga fast kiosk. Det blir 28 kvadratmeter. Nu ska jag gå med vinst, sa han och skrattade sitt glada skratt.

Hans nuvarande kiosk är på åtta kvadratmeter och det är trångt och lite kallt på vintern när det är som kallast.

Jag frågade:

– Varför får du inte stanna kvar här?

– Jag måste lämna plats till Snoddas. Här ska byggas en station för Snoddaståget som ska gå genom Bollnäs. Och Snoddas får man ha stor respekt för, svarade han.

Och så får jag höra historien om Snoddaståget. Om den gången när den ofantligt populäre Snoddas skulle uppträda på ett tivoli någonstans i Sverige och ägaren inte hade pengar att betala artisten. Då erbjöds han som gage att ta något från tivolit, och han valde ett tåg. Det tåget körde han sedan med hem till Sjörgrå.

Under många år fick sedan Snoddas leva under hotet från tivoliägaren att "kommer du inte hit och sjunger så tar jag tillbaka tåget".

Tåget skänkte sedan Snoddas till Bollnäs kommun.

Min tur genom eftermiddags-Bollnäs en torsdag i maj närmade sig sitt slut. Bollnäs visade sig vara en glad och varm stad. Och även om jag saknade statyn, så kände jag Snoddas närhet i hela stan.