Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En riktig läsfest!

/

Tag en kärleksfull prästfamilj och ge dem ett litet hus med rosor på den engelska landsbygden. Vad vi känner oss hemma där i 1800-talet! En roman som Agnes Grey väcker till liv scener från TV och bio, skriver Anne Brügge som läst romanen.

Annons

Vi bildsätter lätt berättelsen med ljusa klänningar i empiremodell, hästekipage och promenadvägar. Där går en kvinna med en bok i handen. Där går pastorn på väg till en blind änka. Där går flickorna till kyrkan för att flirta.

Romantiskt? Ja, men i romanerna av Jane Austen och systrarna Brontë drivs intrigen främst av ekonomiska realiteter. Döttrar ställs på bar backe vid arvsskifte. Kvinnan som väljer en fattig man förskjuts av sina föräldrar. Mödrar söker välbeställda svärsöner, men hon som gifter sig till titel och slott, får en festprisse och en krävande svärmor över sig. I småfolkets stugor är det kallt, otätt och hostigt. Det är en grym värld.

Ändå är det så nöjsamt att läsa! För i livets hinderbana utvecklas de unga flickorna starkt. De går från drömmar till ansvar både för medmänniskor och för sitt eget välbefinnande. Vägen dit går genom arbete.

I Anne Brontës roman Agnes Grey satsar den snälla kyrkoherden godtroget på en väns handelsverksamhet, och förlorar sen allt. Familjen kan bara behålla en jungfru! Alla får hugga i, men den yngsta dottern Agnes, som tidigare inte tillåtits ta det minsta ansvar, får för sig att rädda familjen genom att bli guvernant.

När hon reser, lämnar hon en kuvös av ömhet. Hos den första arbetsgivaren är barnen oregerliga och utstuderat elaka, hos den andra behandlas hon som en slav. Chockad försöker hon leva efter sina ideal, men blir bara utnyttjad. Hon möter själviska mödrar, brutala makar, skenheliga präster, djurmisshandlare och uttråkade unga kvinnor som flirtar beräknande, bara för att sen skratta ut sina friare.

Men där finns också en ung pastor med äkta engagemang för församlingen, en som ser bortom titlar och fina manér. Så klart måste mr Weston och miss Grey få varann, men innan det sker roar Anne Brontë oss med komiska porträtt av aristokrater, bondläppar och innerligt religiösa gamla gummor.

Alla har sitt språk och sin dialekt. Alla bär de på sin livssyn. Tack till tonsäkra Maria Ekman, som också översatt den andra av Brontës romaner, Främlingen på Wildfell Hall (2004)! Den mästerliga dialogen låter oss följa tankens irrgångar, avslöjande felsägningar eller den nervösa tunghäfta som får människor att kläcka ur sig en artighet i stället för ett ärligt svar, som kunde gjort gott för relationen mellan huvudpersonerna, men som då hade minskat bokens sidantal.

Den blyga Agnes är stolt över sin behärskning, medan läsaren flämtar över att hon fortsätter att dölja sina känslor för mannen hon älskar.

Så bygger Anne Brontë vidare på spänningen fram till slutet, som liknar sista takten i en tango. En inbromsning, och energin rinner ur! En vass klack sätts ner, inte med emfas utan med en liten lätt dutt, kanske bara i luften. Så här ser det ut i text, i mitt sammandrag:

Vi försöker leva till ära för Honom som strött så många välsignelser i vår väg. Edward har genomfört överraskande förbättringar i sin församling och är uppskattad och älskad av församlingsborna. Våra barn artar sig väl och kommer inte att sakna något som en mors omsorger kan de dem. Vår blygsamma inkomst räcker gott och väl till för våra behov.

Det är så roligt! Kom ihåg att romanen när den trycktes 1847 hade ett manligt författarnamn på pärmen! Acton Bell. ”Han”såg till att slutet blev acceptabelt.

Men frieriet, på näst sista sidan, skedde vid randen av ett stup med oroligt vattendjup nedanför. Smart tjej, Brontë. Synd att hon dog i tuberkulos 1849, bara 29 år gammal.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons