Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En riktig folkpartist skulle inte nöja sig med mindre

Det är inte självförtroendet som brister för Jan Björklund.

Annons

När han kliver in på scenen under Folkpartiets riksmöte i Örebro, spelas Save the world med Swedish House Mafia. En riktig folkpartist skulle aldrig nöja sig med mindre.

Liberalismens styrka är att den saknar utopier. Medan socialister och konservativa har en bestämd uppfattning om hur samhället bör organiseras, strävar liberalen efter att förbereda individen för livets utmaningar. Att Folkpartiet liberalerna så ofta presenterar förenklade lösningar blir en motsägelse, som kan bero på att paletten med profilfrågor är spretig. 

Ämnesmässigt studsar Björklunds tal fram och tillbaka; mellan världspolitiska och mer vardagsnära frågor. Bitvis lyfter resonemangen, stundtals faller han in i en slentrianmässig kritik av Socialdemokraterna. Det finns inget liberalt egenvärde i en utbildningspolitik, som i varje enskild del tar avstånd från oppositionens. Pisa-mätningen visar att skolan är i behov av breda lösningar.  

Störst applåd får Jan Björklund när han välkomnar det plundrade Ukraina till EU:s skuldtyngda gemenskap. Det folkpartistiska engagemanget för Ukrainas 50 miljoner invånare är genuint och den utsträckta handen en sympatisk gest. Även om Ukrainas eventuella EU-anslutning ligger långt fram i tiden, är det självklart att FP lyfter frågan. Demokratins betydelse för mänsklig utveckling är ett liberalt arv som Björklund förvaltar. 

Det som berör mest är dock berättelsen om 8-åriga Max – som önskar sig en borrmaskin, för att slippa höra när pappan slår mamman. Enbart i Sverige mördas 15 till 20 kvinnor varje år av en närstående man. Våld i hemmet är en kränkning av den individuella friheten, som behöver uppmärksammas vid betydligt fler tillfällen än på Internationella kvinnodagen.   

Folkpartiets utspel om att fler män som bryter mot kontaktförbud ska använda fotboja är välkommet: Det är mannens vardagsfrihet som måste begränsas. Att så få överträdelser leder till kännbara påföljder, är ett hån mot alla kvinnor som har lyckats bryta upp från en man som hotar och slår.   

Däremot får kravet på fotboja inte bli ett substitut för den bredare diskussionen om samhället kan garantera bästa möjliga rehabilitering för både våldsutsatta och gärningsmän. Vilka är männen som väljer att slå? Vet någon hur många barn som växer upp med våldsamma fäder?  Och vad säger FP till de 3 000 kvinnor som i fjol fick vända i dörren till ett skyddat boende på grund av platsbrist? 

Komplexa frågor kräver politiskt tålamod. Apropå Jan Björklunds brister.