Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En orättvis värld - på alla nivåer

/

Annons

När jag själv har det som bäst har jag mest tid att reflektera över de som inte har det lika bra. Det finns enorma klyftor i vårt samhälle och jag häpnar när det gång på gång går upp för mig att vi har ett styre i Sverige som medvetet har gjort det ännu bättre för de som redan åker på den välkända räkmackan. De som sitter på en kaktusdyna får den än hårdare upptryckt i stjärten när den ekonomiska fördelningspolitiken vänder dem ryggen.

Om man inte är en riktig borgarbracka så känner man någon som fått en riktigt knivig livssituation där den som tidigare bedömdes för sjuk för att kunna arbeta mår på samma sätt men idag förväntas ta ett arbete. Vi har en arbetslöshet som nästa år förväntas nå kanske tolv procent. Trots det har jag äran att träffa människor, alla välbetalda, som hävdar att det finns jobb om man vill ha jobb.

Men verkligen? Hur kommer det sig att statistiken ser annorlunda ut?

Utbildning, helst då mer än gymnasieutbildning, krävs för att matchas mot de jobb som finns. Vi vet att de barn som växer upp i ett hem där inte böcker finns inte pluggar. För det är inte en del av deras verklighet. Får de skylla sig själva?

I somliga trädgårdar grillas det i sommar så gott som varje kväll grillar biffar stora som dasslock. Skaffar sig igentäppta blodkärl samtidigt som de med massivt köttintag bygger på klimathotet. Fast om man är utbildad och rätt rik klarar man hälsan ändå. Risig hälsa är mest för mindre bemedlade. I en annan del av världen innebär kvällen att bli våldtagen av soldater. Trädgård vet man inte vad det är för något.

Dessa röriga tankar som jag inte hittar någon quick fix till. Jag vill ordna de här sakerna. Jag vill veta vad som händer om de pengar som lagts på gigantiska blå studsmattor som ställs bredvid grillen istället använts för att bygga skolor i Afrika. Hur många små tjejer hade kunnat lära sig läsa och räkna och kanske hitta en mer raffinerad framtid än den som annars bjuds dem. Jag ser ju att pengarna finns. Till att subventionerna vin- och tobaksbönder. Men inte att odla mat till barn som svälter.

Som alltid funderar jag på vad som ger mig rätten att leva som jag gör. Äta ute, köpa kläder för kul, resa. Allt det där jag verkligen inte måste göra.

Hur många barn kan jag rädda till ett bättre liv? Jag känner det personliga ansvaret och gör som för få andra, köper mig fri genom att skänka pengar.

Jag tänker att det finaste jag kan använda min profession till är att åka till Afrika och jobba på en skola. Lära barnen att räkna de fyra räknesätten och lösa matematiska problem.

Men jag är för rädd. För sjukdomar, för våld och för dålig mat som jag inbillar mig skulle ta kål på mig. Jag sitter med maraboukakan, min laptop och ett glas klassiskt kommersiell cola och är rädd. Allt jag vill är att alla ska må bra, men jag känner mig så ofattbart liten inför utmaningen.

Semester är min olycka. Då har jag tid att inse hur priviligerad jag är, och det innebär i förlängningen den hårda insikten om att andra inte är det.

Och påminnelsen om att vi fortfarande lever i en orättvis värld.

På alla nivåer.

 

Mer läsning

Annons