Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En nostalgiker med smak för idyller

Sven Nordqvists böcker har sålts i närmare 14 miljoner exemplar. När han nu fyller 70 år firas han med utställningar både i Sverige och utomlands. Själv funderar han på om han inte borde ha blivit snickare istället.

När Sven Nordqvist skapade sin figur Findus formade han den hoppigt rastlösa katten efter sin son Jesper. Gubben Pettson baserade han på sig själv. Det blir direkt övertydligt när han tar emot i sin storslagna men samtidigt bohemiskt inmysta sexrummare på Söder i Stockholm.

Pettson är något av en karikatyr av äldre svenska män. De buttra individualister som bara pratar när de måste och helst inte då heller. Själv bjuder inte Sven Nordqvist på så mycket som ett kommatecken av kallprat. Ändå lyckas han förmedla en lågintensiv vänlighet.

– Pettson är inte så social. Men det är inte jag heller, säger han på sin dröjande halländska.

Sven Nordqvist är en anakronism i en samtid där det har blivit en affärsidé att bjuda på sig själv och le. En ärtig entreprenör skulle säkert avfärda honom som hopplöst gammalmodig. Men just den där otidsenligheten är också en förklaring till de fenomenala framgångarna.

Hans böcker präglas ofta av en romantiskt längtansfull nostalgi, särskilt historierna om Pettson och Findus som doftar av kokkaffe och folkhem. Något som också återkommer är känslan av stilla trivsel.

– Jag är inte lika negativ till idyller som många andra.

Det här är en hållning som gör honom till ett undantag i dagens barnboksklimat där socialrealism står högt i kurs. Han suckar tyst när problemskildringarna kommer på tal. De är för många, menar han.

– De här författarna tycker väl att det är viktigt. Eller så tycker de att de bör tycka det. Det verkar också som att kritiker tycker att det eländiga har ett högre konstnärligt värde. Men det finns ju en massa människor som lever bra liv, med snälla föräldrar och fina kompisar. De kan väl också få lite böcker?

Sven Nordqvists bilder myllrar av liv och är närmast övernaturligt detaljerade. De är lätta att hitta in i för både barn och vuxna eftersom de inte kräver någon egentlig konstnärlig förkunskap.

– Det är nog därför som jag inte accepterats som konstnär, konstaterar han, utan ett spår av bitterhet.

I dag är påfallande många barnböcker utpräglat konstnärliga. Inte sällan är illustrationerna yvigt fulsnygga. Det gillar inte Sven Nordqvist.

– Jag undrar vad ungarna egentligen tycker om det. Jag tror det krävs en del bildintresse och erfarenhet för att tycka om sånt som exempelvis Jockum Nordström gör, säger han om den internationellt framgångsrike konstnären som även gjort en serie bilderböcker om figurerna Sailor och Pekka.

– Barnen vill ha fina bilder. Jag tycker också att man ska vara lite försiktig med att tala om för små barn vad de bör tycka om. Det visar man indirekt med sina ansiktsuttryck inför böcker som man själv inte gillar, men som barnet kanske uppskattar. Där får man skärpa sig lite så man inte sänker barnet.

Sven Nordqvist är en av våra mest älskade författare. När han nu fyller 70 år så är hans sagovärld föremål för utställningar på Dunkers kulturhus i Helsingborg och på Kulturen i Lund. Även i Berlin öppnade nyligen en utställning.

Men när han får frågan om han blir bättre med åren gör han en plågad grimas.

– Nej, jag tycker inte det. Men så blir jag också mer och mer kritisk. Det kan hända att jag i något kort ögonblick kan imponera på mig själv. Men det är som stunder av lycka som snabbt går över.

Om hans förhållande till bokmakandet är komplicerat så är han betydligt mer förtjust i att bygga saker. Att fundera och pula, precis som Pettson. Han berättar om en klurig konstnärlig utsmyckning som han gjort i en skolmatsal i Örbyhus.

– Den blev fin. Jag mår väldigt bra när jag får snickra. När jag bygger så ska det se något sånär snyggt ut och det ska hålla och fungera. De är de subjektiva måtten man jobbar efter – och de går att tillfredställa. När man ska göra en bild så finns det inga regler.

Borde du ha blivit snickare istället?

Han ler ett litet leende.

– Ja, kanske. Det hade nog inte gått lika bra. Men det hade varit roligt. (TT)