Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mänskligare Nathan

/
  • - Jag är ett stort mysterium som bär på en alldeles vanlig människa, säger Nathan Söderblom (Erik Ehn) i en av de utbyggda scenerna i Söderblomspelet som både fördjupar förståelsen för Nathan och förklarar ytterligare bilden från Bibeln med ormen och staven, som kvinnan (Maj-Britt Fridh-Gustafsson) håller.
  • En förtätad scen på dödsbädden mellan fadern Jonas Söderblom (Stig Engström) och Nathan (Erik Ehn).
  • Nathan Söderblom (Erik Ehn) bidrog med mycket till de nordiska konstnärerna i Paris, bland annat med anletsdragen till Christian Erikssons (Pierre Wilkner) skulptur.
  • Konfrontationerna mellan präster som stod för en traditionell teologisk inriktning, här spelad av Pierre Wilkner, och nytänkare som Nathan Söderblom har fått ökad hetta i årets uppsättning.
  • Musikerna Karin Elfversson och Valdimir Jigarov  bidrar mycket till helheten i spelet. Dessutom medverkar Emma Nordgren.
  • Fadern Jonas Söderblom (Stig Engström) leds iväg efter döden an en ängel (Lovis Jansson).
  • Johannes Bergfeldt är Nathan Söderbloms ungdomsstipendiat 2009. I spelet har han rollen som Sam Fries, Nathans gode vän, präst även han.
  • Trönösonen Erik Ehn gestalt både den unge och åldrade Nathan Söderblom med stor övertygelse.
  • Peter Mörlin, Johannes Bergfeldt och Kersti Stefansson i en scen ur Söderblomspelet.
  • Anna (Kristina Thörnqvist) kan lättare kommunicera med den förvirrade August Strindberg (Martin Eliasson) än Nathan (Erik Ehn), som håller sig i bakgrunden.

Årets bearbetning av Söderblomspelet har lyft fram kvaliteterna i originalmanus och gjort personerna mer mänskliga.

Annons

Vi var nog många som drog en lättnadens suck när den magiska inledningsscenen i Söderblomspelet fanns kvar även i årets bearbetade uppsättning. När Nathan Söderblom kommer gående över tunet på sin födelsegård med kvällsljuset över den vackra Trönödalen känns den som en klassiker. Den skapades av regissören Hans Klinga redan 1986.

Med åren har det blivit allt tydligare att spelet behövde en modernisering för att också kunna möta en ny publik. Under det gångna året har författarna Ylva och Elisabet Eggehorn fått i uppdrag att bearbeta pjäs tillsammans med Hans Klinga.

Det visade sig vara ett lyckokast.

Det Söderblomspel som nu spelas har i alla stycken vunnit på förändringen, utan att för den skull tappa det som är kvaliteten i Arne Ingemar Johanssons manus.

Med stor känsla har Ylva och Elisabet Eggehorn närmat sig både ursprungspjäsen och personen Nathan Söderblom.

Resultatet har blivit en föreställning med snabbare tempo, som framför allt märktes i första akten. Åtminstone på generalrepetitionen kändes det som om tempot föll tillbaka under pjäsens andra del. Några av de teologiska resonemangen som tyngd tidigare uppsättningar kändes där fortfarande väl tunga, trots att regissören försökt lätta upp det hela genom att till exempel förse de debatterande prästerna med var sitt stort paraply när de med Nathan Söderblom i spetsen travar runt ett gäng arbetare som också de diskuterande religion.

Den största vinsten med omarbetningen är nog att det blivit lättare att följa samtalen om trosfrågorna. Speciellt för den som inte är så bekant med bibelns bilder och begrepp.

Här har mor och dotter Eggehorn byggt ut flera scener för att öka begripligheten. Till exempel scenen med Moses och den upphöjda ormen, som jag personligen aldrig riktigt satt mig in i, trots att jag nog sett de flesta uppsättningarna genom åren.

De har också fördjupat huvudpersonernas karaktärer på andra sätt än att göra deras religiösa liv och sökande mer begripligt. Nathan Söderbloms stora kulturella intresse har poängterats ytterligare. Bland annat genom att ännu en känd kulturperson i Paris får göra entré, en ytterst nedgången och förvirrad August Strindberg, spelad av Martin Eliasson, en av årets nykomlingar.

Pierre Wilkner, även han från Dramaten, bär med stor tyngd upp en rad roller, från Pariskonstnär till bokstavstroende präst.

Även om Hans Klinga så framgångsrikt arbetar med att både amatörer och professionella skådespelare ska känna att var och ens insats är helt nödvändig för spelet, går det inte att komma ifrån att den stora andelen proffsskådespelare även i biroller ser till att hålla nivån uppe också i de mest krävande partierna. Med detta inte sagt att amatörernas insatser är dåliga, tvärtom gör de var och en ett bra jobb och ensemblen är efter alla år ett väl sammansvetsat gäng, där många varit med i decennier.

Anna Söderbloms person har lyfts fram och fördjupats i spelet. Det märks även i regin, Kristina Törnqvists Anna står detta år oftare jämsides med sin make, eller till och med längre fram mot publiken. Där hon tidigare talade till honom tycker jag mig se att hon i denna uppsättning riktar sig mot åhörarna, vilket ger hennes ord samma tyngd som hans.

Samspelet mellan Erik Ehn och Kristina Törnqvist har också blivit tätare i denna uppsättning. Detta som en direkt följd av att dialogerna fått mer hetta och konfrontation när det är motiverat.

Ett sätt att höja både tempot och temperaturen i föreställningen.

Musiken är en viktig del av helhetsupplevelsen och vävs samman med handlingen på scenen. Violinisterna och cellisten spelar dels solo, dels tillsammans och ger skådespelarna ett stöd i många känslosamma och intensiva scener.

Nathan Söderbloms egen psalm, den underbara I denna ljuva sommartid, omramar hela föreställningen.

Mer läsning

Annons