Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En jakt på magi

Hellsingland Underground är inne på sin andra skiva och nu är målet att göra en platta som kan mäta sig med de gamla klassiker som de själva växt upp med. I en studio på söder i Stockholm jobbade de sex musikerna under en helg för att få fram visionen de har i huvudet. Det finns fyra överlevnadsfaktorer för att få allting att hålla; koffein, nikotin, alkohol och väldigt mycket fokus.

Annons

De höga stenhusen reser sig mot den ljusblå himlen och kastar mörka skuggor ned på den lugna gatan på söder i Stockholm. En blond kvinna sitter i sitt fönster och betraktar lugnet, söndagar är i många kretsar ansedda att vara en vilodag. Men det är inte alla som valt att stanna hemma och ta det lugnt. Innanför en klargrön metalldörr jobbar Hellsingland Underground, med Ljusdalsbon Charlie Granberg vid mikrofonen, på för fullt med sin andra skiva. Vid första anblicken tror jag att det är Jack Sparrow i rockversion som kliver ut genom dörren på KKL production. Det svarta håret med krusiga lockar når nästan ned till axlarna och converseskorna är oknutna.

Från början var det inte ens tänkt att Hellsingland Underground skulle släppa någon skiva överhuvudtaget. Men som så många andra kunde de inte hålla sig borta från studion och valde därför att spela in sex låtar för roligt. När det sedan skulle visa sig bli bättre än de kunnat föreställa sig spelade de in sex till och skivan sålde i 3000 exemplar. Nu är det en mer genomtänkt och framförallt planerad skiva som jobbas fram i den tjugofyragradiga studion på Gotlandsgatan i Stockholm.
– Vi har bara hunnit spela in fyra låtar än så länge. Det blev lite teknikstrul igår så vi kom inte igång förrän framåt kvällen, berättar Charlie Granberg och släpper in oss i mixerrummet där producenten Martin Karlegård sitter tillbakalutad med en kopp kaffe mellan händerna.
I rummet mitt emot avslöjar stora glasrutor de resterande fem medlemmarna av Hellsingland Underground. Musiken seglar ut genom högtalarna på vår sida av väggen och Charlie stampar i takt till bandmedlemmarnas rocktoner. På bordet står ett sexpack Loka och på golvet står en ensam och urdrucken Carlsberg. Det ligger ett kakpaket ovanpå en utskjutning i väggen och en liten stund senare norpar gitarristen Peter Henriksson snabbt åt sig en kaka när han kommer in för att kolla läget.
– Vi kan bättre, säger Charlie och Martin nickar tillsammans med den nyanlände bandmedlemmen.


Så börjar de om. Den här gången är Charlie med och sjunger, men han har stannat kvar inne i mixerrummet. Sången spelas inte in på riktigt, den ska spelas in i en annan studio senare. Men annars är det just för att de ska kunna spela in så mycket live tillsammans som möjligt de valt att spela in i en större studio än tidigare. Charlie pressar stolen till sin yttersta gräns när han kraftfullt lutar sig bakåt, micken ligger smidigt mellan två fingrar och läpparna rör sig knappt anmärkningsvärt medan sången ljuder ut i rummet. På mixerbordet skjuter ljuspelare i orangerött upp och ner och Martin fingrar på knappar, rattar och tangenter under inspelningen. När trummornas sista toner dör ut spricker både Charlie och Martin upp i ett litet leende. Där satt den.
– Bättre än fantastiskt tror jag inte att det kan bli, säger Charlie.


Bandmedlemmarna flockas innanför och i dörröppningen. Några är nöjda, andra tycker att de kan göra lite bättre. Charlie säger att det är slöseri med tid, för precis som han sa innan så tror han inte att det kan bli bättre än fantastiskt och i och med teknikstrulet dagen innan ligger de efter i schemat. Peter Henriksson sprättar en öl och några flyr den varma studion för lite frisk luft och en nikotinkick.
– Det är svårt att få det att låta som visionen man har i huvudet. Jag har en och grabbarna har en varsin, så då gäller det att få till det och det är mycket som ska spela in, berättar Charlie och med ett snett leende förklarar han att de blev rejält oense dagen innan.
– Men det är sånt som hör till, fortsätter han. Alla vill ju få det så bra som möjligt och det är ju bra, men då kan det gå som det går.
Grabbarna går upp för trappan och sätter sig och jammar en stund i väntan på att ett litet teknikstrul ska reda ut sig. Martin kämpar med att få bort flimret i en av apparaterna som hör till inspelningen, pressar fingrarna mot tinningen och suckar djupt. Charlie sitter kvar i sin svarta stol, lägger upp den ena foten på motsatt ben och gungar sakta fram och tillbaka.
– Folk tycker att musik ska vara gratis, det är bara att acceptera. Men de verkar inte riktigt förstå att sådant här kostar pengar för oss, säger han och gestikulerar med handen ut mot mixerbordet och studion.


Han berättar att marknadsföringen är lättare än själva skivförsäljningen i dagens samhälle. Det behövs inte längre annonser eller liknande för att musiken ska upptäckas, det räcker med att lägga upp låtar på till exempel MySpace.
– Men sen måste man hitta ett sätt att få tillbaka pengarna.
Han trummar lätt med fingrarna på armstödet och resten av bandet tar plats inne i studion. De ska gå igenom låten en gång till, innan det är dags för lunch. Fokuset och teknikstrulet har börjat gå alla på nerverna, så de känner att det är dags att ladda batterierna en stund. Anledningen till att de valde att spela in en andra skiva är framförallt på grund av allt nytt material som de arbetat fram men också för att det är så roligt att vara i studion.
– De som hört första skivan kommer att gilla den här också. De kommer att känna igen sig lite men den här skivan är bättre. Nu har vi högre ambitioner. Med första skivan ville vi se lite vart vi hamnade och nu försöker vi överträffa det. Målet sitter väldigt högt och tanken är att vi ska göra en skiva som kan mäta sig med de klassiker som vi själva växte upp med, berättar Charlie.


Han berättar att när de jobbat så länge med det här materialet så känns det ganska lugnt ändå. Att det vilket som kommer att bli en bra skiva.
– I första hand skriver man ju låtarna för sig själv men sen hoppas man att människor där ute ska gilla det och känna igen sig. Det är jäkligt svårt att förklara hur låtarna kommer till men det börjar ju oftast som en lös idé och sen är det hårt arbete tills det blir perfekt.
När rocktonerna än en gång dött ut kliver de sex medlemmarna ut i den hårda blåsten utanför. Gotlandsgatans fasad ligger fortfarande lugn och de börjar gå längst den höga trottoaren. Charlie berättar att han försökt komma fram till varför han håller på med musik många, många gånger men att han aldrig riktigt förstått varför.
– Men det ligger nog ett stort självbekräftelsebehov där, säger han och flinar.


Han fortsätter att berätta om den nya skivan och jämför den än en gång med den första.
– Första skivan handlade om en nyupptäckt glädje över att ha flyttat tillbaka till Ljusdal, men nu är det mer sansat. Det handlar om gamla och om nya kompisar, lite dagboksanteckningar, stories.
Stockholmarna stressar fram på gatorna när vi når ut till den mer befolkade delen på söder. Bilarna står otåligt och väntar vid övergångsställena, människorna sick sackar mellan varandra och mitt i allt går de sex musikerna lugnt mot kebabstället där de välförtjänt ska avnjuta en sen lunch. Att hitta känslan i en studiomiljö kan vara obekväm och musikerna har jobbat hårt för att få fram magin.
– Nikotin, koffein, alkohol, dåliga skämt, dålig mat och väldigt mycket fokus, det är det man inte klarar sig utan när man håller på och spelar in.
I januari är det tänkt att beviset för det hårda arbetet ska släppas och sen är det bara att vänta och se om Hellsinland Undergrounds andra skiva blir den klassiker de hoppas på.