Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En hijab till Sverigedräkten?

Vad är svenskt? undrar Niels Hebert i sin krönika Tankar om konst. Han funderar kring folkdansare och hembygdsrörelsen efter att ha sett utställningen Dressing Swedish på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

Annons

Folkdansare och hembygdsrörelsen brottas med svenskheten. Folkdansen och folkdräkten förknippas med bondesamhället och i det gränslandet har många tänkt att det riktigt svenska finns.

Men när och hur kan känslan för ett land utesluta andra? Hudfärg, språk och kläder kan räcka.

I utställningen Dressing Swedish på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka ställs frågan vad det är att klä sig svenskt. Man visar att folkdräkten å ena sidan kan vara en kulturmarkör som utesluter andra, och å den andra ett kulturmöte som bjuder in andra att vara med och skapa en inkluderande dräkt. Synen på klädseln avspeglar en livssyn, en världsbild.

Ända in i vår tid har hembygdsföreningar och regionala museer försökt återskapa den egna traktens historiska dräkter. Kulmen nåddes på 1930-talet, då 165 nya dräkter togs fram. I oroliga tider kunde det återskapade kännas tryggt. Det kunde stärka identiteten. Man var från Leksand, Sorunda eller Bjuråker, delvis kanske för att fly tankarna på krig och förföljelser i den större världen.

Det första exemplet på slutenhet förmedlas av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i Blekingedräkten och sambon Louise Erixon i Sverigedräkten. De medverkar som pappfigurer i konstnären Ulrika Gunnarsdotters tolkning av de bilder som spreds i medierna 2010 då SD kom in i riksdagen.

SD tycks drömma om ett 1950-tal som aldrig funnits. Hur kan konstruktioner av det förflutna bli så starka bärare av idén om enhetlighet och skräcken för det annorlunda? Hur går rädslan för förändringar över i fientlighet? Som markör av en nation med människor av ett visst slag kan folkdräkten bli en uniform.

Men folkdräkten kan också vara öppen och inbjudande, eller en poetisk längtan efter att förstå sitt förflutna. Ett exempel är den Sverigefinska dräkten som skapades 1973, och vars färger, enligt utställningskatalogen, gestaltar drömmar, förhoppningar, sorg och saknad i det nya landet. Den uttrycker ett kulturmöte, inte en kulturmarkör.

En dräkt kan också vara öppen genom att erbjuda en gul Hijab till den svenska dräkten som gruppen Fuldesign gjort. Det är fint. Och apropå Bjuråker, så finns där en kjolväska från byn i en korg svävande i taket och man påminns om att folkdräktens estetik också var – och är – en möjlighet att skapa utsökt hantverk.

I utställningen finns fler exempel på kreativa nytolkningar. Designgruppen Stoorstålka visar en partykjol med jeansbälte och T-tröja med silvertryck som samiska smycken. Mönster i USA-konstnären Lauri Jacobis dräkter i tjock ull är björkstammens vita och svarta (Klä dig som en björk) är ett annat friskt exempel. Kan inte en björk vara lika mycket svensk som en kung, en hätta, en dans, en skärgård eller havregrynsgröt? Mödan att definiera mynnar ut i insikten att det luddiga (exempelvis vad som är svenskt) blir komiskt när man försöker klä det i konkreta termer.

Identitet är inte något man kan stämpla på någon annan. Den bestämmer man själv. En grupp studenter från Beckmans Designhögskola och Botkyrka folkhögskola har frossat i identiteter. Anna Spångbergs Knight och David Brasks Den vita normen tar polemiska grepp – hennes mjuka och vackra rustning ger plats för graviditeten (som inte är blond och blåögd) och hans rustning är en extremt tillknäppt skumgummiform som spänns hårt över bröstkorgen så att ingenting kan avvika. Det är som om en livssyn murat en identitet i betong.