Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Hamlet i ärmlös t-shirt

/

Fel kille, på fel plats, i fel tid.

Så beskriver Gustaf Skarsgård sin Hamlet. På nyårsafton har han premiär.

Annons

En gänglig gestalt i smala långbyxor och ärmlös t-shirt går ensam i den klaustrofobiska korridoren på Stockholms stadsteater. Ensam som prinsen i Shakespeares pjäs viker Gustaf Skarsgård i Hamletkostym runt hörnet och är plötsligt försvunnen.
Han har just klivit av scenen efter den första delen av dagens långa repetition. Bland logerna längst bort, som åtminstone vid en ytlig anblick verkar tillhöra den yngre generationen skådespelare, har han sitt enkla krypin. Han visar sig dock vara rumskamrat med Niklas Ek, 67.
Ung är han åtminstone, med sina 29 år kanske i perfekt ålder för att göra den känslige prinsen i ett ruttet Danmark.
Själv tyckte Gustaf Skarsgård, åtminstone inledningsvis, att han var för gammal. Hamlet hade han drömt om som 22-åring, när han just gått ut Scenskolan.

över att han får göra rollen efter att ha skaffat sig den erfarenhet och scenvana som kanske trots allt krävs.
- Hamlet är en sådan rik karaktär, ett helt öde. Just nu är jag mitt i det här och skulle kunna skriva en roman om honom. Just eftersom han är så rik och paradoxal känner man att man verkligen kan göra rollen till sin egen. Jag kände så när jag läste den första gången, det här är min roll.
Hamlet lever i ett hårt patriarkat som kräver muskler och handlingskraft av unga män, inte tårar, konstaterar Gustaf Skarsgård. Prinsen brottas med kravet att döda farbrodern, styvfadern, för att hämnas sin faders död. När han inte klarar av det riktar han i stället sin vrede och frustration mot kvinnorna.
- Inte på en hel pjäs lyckas han hämnas på sin farbror, däremot är han väldigt grym mot kvinnorna, mot Ofelia och mot mamman. Där vågar han spela stark och hård. Kvinnorna har det inte lätt i den här pjäsen, och inte Hamlet heller.

Peter Stormare Ingmar Bergmans svartklädde och deppige prins i en föreställning med k-pistar och musik av U2. Generationskamraten Stellan Skarsgård gjorde Ragnar Lyths i "Den tragiska historien om Hamlet - prins av Danmark" för SVT.
Gustaf Skarsgård svarar generöst på alla frågor, utom på just den om huruvida han kan diskutera sin rolltolkning med sin pappa eller inte. Han på djupet utled på alla frågor som berör hans familj. Han vägrar.
- Jag har redan svarat på den frågan tidigare. Jag kan sitta och ge en lång intervju om Hamlet och så är det ändå bara det som handlar om min familj som kommer med. I stället för att sitta och reta mig på det när jag läser korrektur säger jag ingenting.
Kvinnlig sorgesång
I den yngre skådespelargenerationen blir han den tredje Hamlet på lika många år. 2007 gjorde David Dencik Lars Noréns Hamlet på Romateatern som slutade i en kvinnlig sorgesång över krig och våld genom alla tider.
Jonas Malmsjö gjorde prinsrollen i Staffan Valdemar Holms Dramatenföreställning där styvfadern och drottningen ständigt och nästan tvångsmässigt försökte sätta på varandra.
Gustaf Skarsgård regisseras av danska Katrine Wiedemann som under pressträffen några veckor tidigare förklarat att hon framför allt vill göra en "Hamlet" som går att förstå, ett relationsdrama befriat från komplicerade turer kring historiska krig.
- Vår "Hamlet" är väldigt nedklippt, framför allt är det omvärlden som fått ge vika. Det finns ingen uppsjö av hovmän. Samhället är vi, relationerna oss emellan. Varje familj är väl ett slags minisamhälle med olika lagar och hierarkier, säger Gustaf Skarsgård.

växlar han mellan teater och film, och under 2010 får hans två senaste filmer premiär. I Johan Klings "Puss" spelar han en ljus- och ljudtekniker i vad som beskrivs som en cynisk komedi om ett amatörteatersällskap.
I "The way back" är han fånge på flykt från 40-talets sovjetiska Gulagläger. Filmen är en amerikansk storproduktion, Gustaf Skarsgårds första, i regi av Peter Weir ("Truman Show", "Döda poeters sällskap"). Inspelningarna gjordes under fyra dramatiska månader i Bulgarien, Marocko och Indien.
- Det var otroligt häftigt, det blev värsta metaupplevelsen. Vi filmade kronologiskt vilket man nästan aldrig gör. Första dagen kom vi vandrande upp till lägret genom en halv meter snö, med vakter och hundar. Vi var väldigt nära själva upplevelsen, vi var långt hemifrån och hade bara varandra.

Mer läsning

Annons