Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En förtroendekris

Konstnären Nils Olof Hedenskog är inte nöjd med det svar han fick från Carin Palmqvist Isaksson om landstingets inköp av konst.

Annons

En angelägen debatt om Landstingets konstsatsningar i samband med utbyggnaderna av sjukhusen i Gävle och Hudiksvall har tagit form efter Christina Hedquists grävande reportage nyligen. I mitt förra inlägg den 15/3 lade jag ett tungt ansvar på Kulturutveckling Gävleborg för varför länets yrkesverksamma konstnärer inte fått veta något om en exceptionell storsatsning på landstingsbeställd miljögestaltande konst i våra två länssjukhus.

Nu har Carin Palmqvist Isaksson, avdelningschef för Kulturutveckling, svarat i vad som mest liknar en kommuniké från ansvarigt håll. I den viftar hon med lagparagrafer som styr eller borde styra upphandlings-förfaranden när det handlar om köp av varor och tjänster för skattepengar. Hon försäkrar att utlysningen av dessa tjänster skett via relevanta kanaler, både nationella och lokala.

Vilka då? Faktum kvarstår att jag och mina kollegor blev helt tagna på sängen när vi fick läsa om det här i lokaltidningen. Vi är alltså ställda inför ett fait á complit och vi har svårt att förstå varför.

Vad Palmqvist Isaksson tyvärr inte berör är den brist på kommunikation som har rått och alltjämt råder mellan länets konstnärer och landstingets konstavdelning – Konst Gävleborg som det en gång hette. I det mellanmänskliga samtal som borde vara naturligt när konstnärer och konsulenter arbetar tillsammans med att producera kultur i länet så borde slika projektplaner ha lagts på bordet för länge sedan. Istället har man lyckats med konststycket att tiga som muren när det verbala informationsutbytet borde ta plats.

Några nyhetsbrev liknande de som andra konsulenter skickar ut har vi heller aldrig sett till. Avslutningsvis pekar Palmqvist Isaksson, i sitt inägg, på andra insatser än storsatsningar på sjukhuskonst som ger ett län dess dynamiska kulturliv. Det är lätt att stoltsera med vackert formulerade programförklaringar men verkligheten har dessvärre sett annorlunda ut.

För att skapa ett dynamiskt kulturliv krävs tankens rörlighet, initiativrikedom, öppet samtal och en gemensam målmedveten vilja att uppnå nya djärva mål. Min erfarenhet av många års projektbaserat arbete där Konst Gävleborg varit inblandat kan sammanfattas i ett ord: - tröghet!

Inget av tankens syresatta rörlighet. Intitiativen har jag själv stått för. Det öppna samtalet har kvävts för länge sedan och av visionerna blev det inte mycket kvar.

En förtroendekris mellan länets konstnärer och dess konsulent såväl som den övriga administrationen har varit under uppsegling under en längre tid. Jag har svårt att se hur man ska kunna återupprätta ett välbehövligt förtroende, dessa kulturarbetande aktörer emellan, om inte en allvarligt menad dialog åter, efter många års frånvaro, tar form.