Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En fantasivärld i en glänta i skogen

En död mans paradis ligger gömt i storskogen mellan E4 och Bergvik.
Den ensamme Lennart Plahn ägnade hela sitt liv åt att skapa en fantasivärld vid en tjärn.
Fem år efter hans död försöker en liten grupp människor rädda hans minne.

Annons

En grind vid E4 någon mil söder om Ljusnan. In på långa trista skogsbilvägar. Vid ett hygge med småtallar har någon byggt ett litet röse på en sten. Där är det. En stig leder över hygget in i en gammal mossig skog med glesa stammar.

Stigen leder över ett krön.

Där öppnar sig en annan värld. I en glänta i gammelskogen finns en liten timrad stuga, stora rhododendronsnår, smultron och trädgårdsblommor.

Och gläntan myllrar av små fantasihus. Den är befolkad av figurer, överallt, fler ju mer man tittar. Ett troll, en orm, en fågel, en gubbe.

Platsen heter Sågstugan. Detta är Lennart Plahns livsverk. Under fem decennier ­tillbringade han nästan all ledig tid med att skapa sitt eget universum här. Av stubbar och grenar, rötter och stenar gjorde han ett en unik plats åt sig själv. Här levde han utan bekvämligheter. Värmen kom från en kamin, vatten tog han i tjärnen där abborrarna åt ur hans hand.

Tusentals personer hann besöka Lennart Plahn i hans glänta. Det framgår av en stor trave bevarade gästböcker. Men nu förfaller platsen, i takt med att allt färre minns Lennart och hans paradis. Naturen jobbar sakta och metodiskt på att ta allt tillbaka.

– För varje gång man kommer hit är det mer förfallet, men varje gång ser man också något nytt. Man blir ödmjuk av att den fantastiska människan knallat omkring här, säger söderhamnaren Anita Eriksson.

Hon är orolig att stugan snart kan vara bortom räddning, och jobbar nu för bevara minnet av Lennart Plahn, tillsammans med sin sambo Christer Holm och Bengt Sundström.

De drömmer om att bygga upp en kopia av stugan på en mer lättillgänglig plats, gärna i Lennarts födelseort Ljusne. Eller kanske helt sonika flytta stugan.

Gruppen är ännu hemlighetsfull med sina planer och tankar. De vet vad de vill göra, men inte riktigt hur.

– Vi vill bevara minnet av Lennart som konstnär och naturmänniska. Den kombinationen är inte så vanlig. Han utgick alltid från naturens egen formgivning och hade en besynnerlig begåvning att se vad som kunde bli av en trädrot, säger Bengt Sundström.

Han kände Lennart genom att han var medlem i Naturskyddsföreningen i Söderhamn, där Bengt är ordförande.

Lennart Plahn var alert och skärpt ända tills han dog 2009, men kroppen var sliten. Han hade också slagit sig illa i ryggen en vinter när han skulle transportera en tung stubbe. Han drog stubben på en släde, som fick fart i en nerförsbacke och slog omkull honom.

Lennart hade ingen egen familj. När han blev gammal donerade han all sin konst i Sågstugan till Naturskyddsföreningen.

– Han hade pratat på det ett tag mot slutet, att snart orkade han inte vara i stugan nåt mer. När någon stal hans kamin vintern 2003 gav han upp och gav nyckeln till mig, säger Bengt Sundström.

Han har nu ansvaret för konstsamlingen, som har flyttats till föreningens stuga vid naturreservatet Ålsjön. Det är massor av föremål längs alla väggar. Bara fjärilarna är närmare 170 stycken, många av dem ligger i en banankartong.

Bengt har lovat att inte skingra samlingen, och att den inte ska lämna kommunen.

Sågstugan står på bolaget Bergvik Skogs mark. Lennart Plahn ska ha blivit lovad att disponera platsen under hela sin livstid. 1998 skulle bolaget göra en avverkning i området, och Lennart fick vara med och säga vilken skog som skulle sparas runt stugan. Nu disponeras stugan av ett jaktlag som använder den som samlingspunkt under jakten. Någon enstaka gång har den använts att övernatta i, berättar Mikael Stråhle i jaktlaget.

Maria Stenqvist är ansvarig för Hälsingland på bolaget, och förnyar nu löftet att värna om Sågstugan.

– Vi är väldigt positiva till att bevara det här, som vi förstår är unikt, säger Maria Stenqvist.

Bolaget fortsätter att freda området kring stugan. De hoppas att kunna skriva ett avtal med kommunen, som reglerar hur området ska skötas.

Sågstugan byggdes troligen på 1800-talet. Traktens bönder ska ha haft ett litet vattendrivet sågverk här vid bäcken.

Lennart var född 1924, och fick höra om stugan första gången kring 1940. Efter militärtjänsten tog han kontakt med skogsbolaget, och de lovade honom att använda stugan. Då var det bara skräp med den.

– Det var skitigt på väggarna, vi tapetsera över hela fan vettu, berättar han skrattande på en inspelning från en bildvisning när konstsamlingen kommit på plats i Ålsjöstugan.

Han berättar också hur han täljt allt material till spåntaket, han ville ha genuina grejer och inga moderna skivor.

Lennart Plahn jobbade på plywoodfabriken i Ljusne, där han också hade en lägenhet. Men han tillbringade nästan all sin lediga tid i stugan. Även jularna.

När han skulle till jobbet fick han stiga upp klockan fyra. Han gick till sjön Norrbränningen, rodde en bit längs stranden, och åkte moped eller cykel nästan en mil på skogsvägarna till Ljusne.

På samma sätt har han fraktat allting till Sågstugan. Plantor. Cement. Virke. De 300 tegelstenarna i skorstensmuren tog Lennart hand om när skorstenen revs vid Ljusnes boardfabrik. Stenarna är hitforslade i han ryggsäck. Tio stenar åt gången. Trettio vändor. Tusen sinom tusen timmar tillbringade han med att skapa.

Det är lätt att få för sig att Lennart Plahn var ett original, en byfåne. Det är fel. Att prata med Lennart var som att prata med vem som helst, slår Bengt Sundström fast. Visst var han personlig, underfundig och full av historier. Men inte en kuf. Det bekräftas när man lyssnar till ljudinspelningen.

Men Lennart var ändå ensam, av någon anledning. Kanske var det därför han ville ha en fantasivärld omkring sig, funderar Anita Eriksson.

– När jag täljt har jag liksom hamnat i en annan värld. Jag har varit lyckligast när jag varit där i skogen. Inte faen trivs jag i samhället, där lär jag kämpa varje dag, sa Lennart till Kuriren 2003.

Han är glad och nästan showar på inspelningen. Men mot slutet läser han en dikt som handlar om ensamheten i en skogskoja. Då brister rösten. Snart gråter Lennart rakt ut.

En kort tid hade Lennart en grävling, Buster, som följde honom som en hund. Grävlingen bodde med honom i gläntan, och brukade gå med honom till roddbåten. Lennart berättar att Buster en gång hade sprungit längs stranden för att möta honom vid mopeden på andra sidan sjön. I en artikel från 1972 står det att Buster var Lennarts trognaste vän i livet.

När Lennart pratade om hur hans husdjur blev skjutet under oklara omständigheter log han bara, befriad från bitterhet. Det säger Bengt Sundström som ett exempel på sin väns fantastiska personlighet.

– Han var en otroligt mjuk och snäll människa, säger Bengt.

Anita Eriksson tycker nästan att det är lite skamligt att lokalsamhället inte har lyft fram Lennart Plahns säregna begåvning tidigare. På Söderhamns bibliotek står en annan småstadsprofil staty – lodisen Rödnäsa med sin cykel.

– Men Lennart är det inte många som känner till, det är inte klokt. Han var en oskolad naivist, men det är fascinerande att se att han lagt ner alla tusentals timmar och massor av kärlek. Folk måste få se, och det hoppas jag att de kommer att kunna göra när vi fått igenom vårt projekt, säger Anita Eriksson.